Kvällens skoldebatter
Vi har ikväll haft två debatter i riksdagen angående disciplinära åtgärder, betyg och nationella prov. Nedan följer mina anföranden och som vanligt kan man gå in och se hela debatten i efterhand här och här.
Lärare kan beslagta mobiltelefoner
Den här debatten handlar inte om ifall elever ska få känna sig trygga i skolan eller inte, den handlar inte heller om ifall eleverna ska ha arbetsro i skolan eller inte. Den här debatten handlar om bilden av skolan.
Alla elever har rätt till arbetsro. En lösning är att ge resurser till mindre grupper. För det behövs fler lärare, men också olika typer av pedagoger. Vi behöver rektorer som inte har i uppdrag att göra tusen och en saker, utan som kan ägna sig åt och fullgöra sitt uppdrag att vara ledare för den pedagogiska verksamheten. Det behövs också en utvecklad elevdemokrati. Det är inte vi i riksdagen som ska sitta och bestämma vilka ordningsregler som ska gälla i skolan, detta är något som ska utformas gemensamt av elever, lärare och rektorer på respektive skola. Diskussionen om vilka ordningsregler som ska gälla ska vara levande, det är bara så man kan skapa en bred förankring och en bra efterlevnad.
I sin iver att visa på handlingskraft drar regeringen till med enkla lösningar på svåra problem, samtidigt för man bort skolan från det demokratiska arbetssättet som vi länge strävat efter och tar tillbaka disciplinskolan – en omodern skola som lärare, elever och hela samhället förlorar på.
Regeringen målar upp en bild av den svenska skolan som ett slagfält där ett krig mellan elever och lärare utkämpas. Ett av de största och mest akuta problemen tycks, enligt regeringen, vara att elever tar med sig föremål till skolan i syfte att störa verksamheten. Det är anledningen till att denna ändring av skollagen genomförs nu och inte i samband med den mera genomgripande förändringen, som tidigare aviserats.
Jag delar inte den skildringen av skolan. Det är inte den bild jag får när jag är ute på skolor, det är inte heller den bild jag får när jag talar med lärare och elever. Den senaste attitydundersökningen från Skolverket målar inte heller upp en sådan bild, tvärtom så visar den att allt fler elever är engagerade och trivs med skolarbetet. Att elever och lärare känner allt större tillit till varandra.
Till skillnad från högerregeringen så ser vi inte eleverna som ett problem, vi ser inte heller elever och lärare som rivaler. Skolan är till för att ge eleverna kunskap och ska anpassas efter deras förutsättningar, behov och intressen. Det här synsättet har präglat utvecklingen av den svenska skolan sedan 1950-talet och dess funktion som uppfostringsanstalt för att disciplinera arbetarklassen har därför tonats ner allt mer. På de flesta skolor samarbetar därför elever och lärare för att nå gemensamma målsättningar. Regeringens skolpolitik innebär tyvärr en återgång till en gammeldags syn på skolan med mindre tilltro till och tolerans för elevernas initiativförmåga, ökad auktoritetstro och ett ökat tvång.
Regeringens verklighetsbeskrivning och motiv för de föreslagna åtgärderna saknar dessutom stöd. Varken propositionen eller betänkandet innehåller någon beskrivning om hur ofta det förekommer att elever har med sig föremål och använder dem på ett sätt som är störande för verksamheten. Det finns heller ingen analys för hur det påverkar tryggheten och studieron och i vilken omfattning det sker. Det är därför svårt att bedöma vilket behov det finns av en lagstiftning, som ger rektorer och lärare rätt att beslagta elevers egendom. Men i sann borgerlig anda är det väl inte intressant att besvara såna frågor eftersom man redan bestämt sig, sen om det är dom här verktygen skolan är i behov av eller inte är mindre viktigt. Det den borgerliga majoriteten här i riksdagen gör är inte att stifta lag som är till nytta för skolan, det är att lagstifta för att stilla fördomarna om skolan som man själv bidragit med att måla upp och på sätt visa sina muskler.
Regeringen påstår att lagförslaget leder till ökad tydlighet. Jag kan inte se den klarheten utan vill nog hävda att den nuvarande lagstiftningen är tydligare. Med den föreslagna lagen kommer det i vissa situationer vara tillåtet att omhänderta ett föremål, medan andra situationer inte medger ett omhändertagande. Om en elev till exempel motsätter sig ett omhändertagande fysiskt måste det avbrytas. I praktiken kommer det att uppstå gränsdragningsproblem, som det lämnas till den enskilda rektorn eller läraren att lösa.
Vänsterpartiet är också kritiskt mot förslaget att det ska bli möjligt att flytta en elev från den skola han eller hon är placerad i utan vårdnadshavarens tillstånd.
För att komma till rätta med de problem som kan föranleda förflyttning av en elev är det en nödvändig förutsättning att elevens vårdnadshavare medverkar. Det är också allvarligt att regeringen på det här sättet utpekar eleverna som ensamt ansvariga. Enligt lagen om förbud mot diskriminering och annan kränkande behandling av barn och elever är det i själva verket skolan som har en skyldighet att stoppa och förhindra mobbning, diskriminering och annan kränkande behandling. Förekomsten av den här lagen innebär dessutom att det är tveksamt om det verkligen behövs ett utökat tvång i skolan.
Erfarenheten från både skolan och andra områden visar att ökad användning av tvång kan leda till större motsättningar och ökat antal konflikter vilket knappast får gynnsamma effekter på den trygghet och studiero, som regeringen säger sig vilja värna. När utbildningsutskottet hade en offentlig utfrågning om mobbning var det ingen av de inbjudna och föredragande som lyfte behovet av att lättare kunna flytta elever från skolan. Därför att mobbning sällan eller aldrig är en isolerad händelse som enbart utförs av en elev. Det man istället påtalade var vikten av att våga se och ta tag i problemen när de börjar yttra sig och inte vänta ut och sedan flytta ”problemet” någon annanstans. En av förutsättningarna som man lyfte var en väl utbyggd elevhälsovård, med skolläkare, sjuksköterska, kurator och psykolog, men också specialpedagoger och fritidspedagoger.
Den borgerliga regeringen väljer att införa kraftiga tvångsåtgärder som svar på problem, som de blåser upp. Därmed undviker de att diskutera de verkliga problemen i skolan med ökade klasskillnader och bristande likvärdighet vilket givetvis får återverkningar på arbetsmiljön i skolan. Detta orsakas inte av att lärarna saknar befogenheter och tvångsmedel utan det är en följd av marknadstänkande, segregation, för lite resurser och felaktig fördelning av befintliga resurser samt bristande skoldemokrati och inflytande för elever. Vänsterpartiet anser att de hårdare tag , som regeringen föreslår inte kommer att leda till ett bättre klimat i skolan eller skapa förtroendefulla relationer mellan elever och lärare, som är en viktig ingrediens i lärandet.
Avstämningstillfällen i grundskolan
Här har vi ytterligare ett exempel på hur regeringen vill visa sig handlingskraftiga, men som bara blir en fråga om symbolpolitik. Man kan ju fråga sig vad det är som brådskar så att man inte kan ta detta samtidigt som regeringen ska lägga sitt förslag till ny skollag. Anledningen torde vara att rädda skinnet på de kommuner som annars kommer att bryta mot gällande skollag när de inför betygsliknande omdömen.
Den andra frågan jag ställer mig är vilket syfte det ska tjäna? Om man vill hjälpa de barn som har det svårt i skolan behövs mer resurser, något som regeringen vägrar ge.
Man måste ha tid att arbeta med barnen varje dag. Ett annat argument som förts fram i debatten är att föräldrarna i ett tidigt skede ska veta hur det går för deras barn i skolan. Att komma med ett omdöme en gång per termin hjälper inte, här behövs en bra och kontinuerlig kommunikation mellan hem och skola, ett bättre verktyg är utvecklingssamtalen och de individuella utvecklingsplanerna.
Vänsterpartiet anser att regeringens förslag sänker elevernas motivation, ökar stressen samt skapar en sortering av eleverna utifrån deras bakgrund vilket leder till ökad social snedrekrytering till fortsatta studier och förstärkta klasskillnader i samhället.
Regeringen menar att syftet med att införa tidigare ämnesprov är att upptäcka elever med behov av stöd tidigare och att de därmed kan få den hjälp de behöver. Syftet kan tyckas vara gott, men regeringens politik bygger dessvärre på den felaktiga och illa underbyggda tesen att det saknas tillräcklig information och kännedom om elevernas kunskaper och att det är därför elever inte når målen. I själva verket har de lärare som undervisar i grundskolans tidiga år en mycket god kännedom om elevernas kunskapsutveckling och vet vilka elever som behöver mer stöd och hur detta stöd bör utformas.
Jag har här ett exempel. Det är ett brev från Noltorpsskolan i Alingsås som riktar sig till deras
skolpolitiker, där den borgerliga majoritet beslutat om nedskärningar som får till konsekvens att 8 lärare måste bort.
Här spaltar de upp hur deras situation ser ut idag:
- 77 av 275 elever i år 1-6 är i behov av lässtöd
- 55 elever har åtgärdsprogram
- 55 har ett annat modersmål än svenska
- De ekonomiska kostnaderna för assistenthjälp överstiger de bidrag skolan erhåller för detta ändamål.
- 12 av 63 elever i år 5 har inte nått målen i svenska, 18 har inte nått målen i matematik och 7 har inte nått målen i engelska
- ”Lilla gruppen”, som är en grupp för barn med väldigt särskilda behov, har hand om 4 barn, men behovet är större. Det är viktig men resurskrävande verksamhet – ofta en vuxen per elev.
- Fritids har idag 42 barn och 2 personal i en grupp – det går inte att erbjuda en bra fritidsverksamhet eller trygghet för barnen.
Trots detta hävdar regeringen att lärarna saknar dessa kunskaper och underkänner med andra ord en hel yrkeskår.
Orsaken till att eleverna inte når målen är att de aldrig får den hjälp och stimulans som de har behov av – och har rätt till. Trots att lärarna vet vilka åtgärder som behöver vidtas har de ingen möjlighet att fatta beslut på enbart pedagogiska grunder eftersom de inte har tillräckliga resurser till sitt förfogande.
Skolverkets inspektioner visar att det i många kommuner råder brister i likvärdigheten och att de måste förbättra sina insatser med att ge särskilt stöd. Stadsrevisionen i Göteborg har nyligen riktat skarp kritik mot skolorna i den egna kommunen för otillräckliga insatser för elever som inte har nått målen i år 9. Endast i 20 % av fallen har skolorna genomfört de insatser som lagen kräver.
Det är tydligt att det behövs mer resurser till skolan och framför allt till fler lärare. Skolverkets utvärdering av statsbidraget till personalförstärkningar i skola och fritidshem visar också att kommunerna har prioriterat att ge stöd till de elever som har störst behov. Detta talar också för att det finns kännedom om vilka elever som behöver stöd, men att det dessvärre är en ekonomisk fråga om de ska få denna hjälp. Regeringen vidtar dock inga åtgärder för att förbättra skolornas ekonomiska förutsättningar att ge eleverna mer stöd och stimulans för att nå målen. I stället fattar den beslut som ytterligare försämrar för eleverna, t.ex. genom att sänka kvaliteten på lärarutbildning med inriktning mot grundskolans tidigare år kommer lärarna att få sämre förutsättningar att utföra sitt uppdrag i skolan.
Vänsterpartiet har även principiella invändningar mot en ökad användning av nationella prov. I en decentraliserad målstyrd skola måste utvärderingarna ske lokalt och sammanställas nationellt. Nationella prov förutsätter att alla elever lär sig samma saker och riskerar att styra undervisningen med dess innehåll på samma sätt som betygen gör. Detta motverkar utvecklingen mot pedagogiskt nytänkande och mångfald som i dag sker lokalt ute på skolorna. Det blir mycket svårare för lärarna att ta hänsyn till elevernas individuella kunskapsutveckling, som kan skilja oerhört mycket i tidiga år. Undervisningen styrs mot några få mål vilket ger eleverna färre kunskaper och en sämre bildning. Den stress som många elever redan i år 5 känner inför de nationella proven flyttas nedåt i åldrarna. Det är givetvis negativt för lärandet, men kan också medverka till en sämre hälsa på längre sikt. Vår slutsats är därför att de nationella proven måste användas mycket sparsamt.