Rossana Dinamarca

Jag minns inte när det började, men det var nångång på lågstadiet. Det började med viskande bakom ryggen och grimaser. Det eskalerade och blev allt elakare tillmälen. Till slut gick vi till rent fysiska angrepp och det är nog det som är svårast att glömma. Jag säger vi, inte för att gömma mig bakom någon annan, utan för att vi turades om att leda trakasserierna - inte så att vi satt hemma och planerade, utan det föll som det föll när veckan eller skoldagen började.

Mobbningen började avta mot slutet av mellanstadiet efter att fröken upptäckte hur det låg till och tog ett snack med alla flickor i klassen om vad som pågick. Alla fick prata och vi pratade ganska länge. Vi försökte nog få bort våra skuldkänslor genom att försöka hitta förklaringar till varför vi gjort som vi gjort. Innerst inne tror jag att var och en av oss insåg att det inte fanns något som kunde ursäkta eller förklara det vi hade gjort.
Det var första gången en vuxen hade sagt något och därmed också första gången vi fick reflektera över vårt handlande. Jag kommer ihåg att fröken sa att hon tyckte att vi flickor skulle hålla ihop istället för att stöta ut varandra, för även om det var en flicka som blev utsatt värst och mest, så var det lite av ett lotteri vem som skulle mobbas och vem som skulle mobba just den dagen, just den veckan.

När jag tänker tillbaka så kan jag inte fatta att jag faktiskt har medverkat till att en annan människa har mått fruktansvärt dåligt. När jag ser andra små 8-11-åringar kan inte heller förstå att man är kapabel till att göra nåt sånt. Hur obehaglig min erfarenhet än är så har det varit viktigt att inte gömma undan den för mig själv, utan den har varit viktig när jag har arbetat i skolan, men också i rollen som mamma.

Det svåra med att utrota mobbning är att det sällan sker för öppen ridå d v s när lärare eller andra vuxna ser. Jag tror inte på att man ska avvisa en elev från skolan eller utöva annat straff, vill man ändra ett beteende krävs lite mer ansträngning än så. Barn är barn och ska behandlas som barn – de som blir mobbade och de som mobbar. För att upptäcka mobbning krävs öppna ögon och stora öron och det måste finnas kvalificerad elevhälsopersonal tillgänglig varje dag i skolan. Med mindre klasser och fler närvarande lärare är det också lättare att faktiskt se varje elev och upptäcka när något inte står rätt till. Men jag tror också att vi måste ta oss en ordentlig funderare på vår människosyn - hur vi i vuxenvärlden beter oss mot/talar om varandra, vad vi förmedlar genom media, reklam, politik etc. För som med allt annat så gör barnen som vi vuxna gör (inte som vi säger), det dom gör är en spegel av oss själva.