Rossana Dinamarca

Det var ett långdraget tal med mycket upprepningar. Reinfeldts första regeringsförklaring gav inga egentliga överraskningar, utan befäste snarare de vi redan visste: skattelättnader för de redan välbeställda och åtstramningar för de redan utsatta.
De sänker skatten med 82 miljarder, slopar förmögenhetsskatten och höjer a-kasseavgiften. Med finare ord talar han om urholkning av socialförsäkringssystemet "för att uppmuntra till arbete och öka stabiliteten i de offentliga finanserna".
Det är också tydligt att när moderaterna och borgarna talar om jobb så handlar det inte om trygga anställning utan han vill ytterligare öppna för visstidsanställningar.

Reinfeldt pratade om en del om jämställdhet, men inte särskilt trovärdigt. Å ena sida sa han att man skulle motverka de system som konserverar fördelningen av makt och resurser. Å andra sidan tänker man införa vårdnadsbidrag om 4000 kr/mån före skatt. Ett system som i Finland inneburit att det är kvinnorna som är hemma med barnen och det fortsätter konservera gamla könsroller, där kvinnans beroende av en man stärks.

När Reinfeldt pratade om skolan så handlade det om betyg i fler steg och från årskurs 6. Dessutom ska skriftliga omdömen om elevernas resultat och uppförande få ges tidigare. Inte med ett ord talade Reinfelt om ökade resurser, ökad lärartäthet, minskade klasstorlek. Borgarna tror att man uppnår kunskap med disciplinära åtgärder istället för att ge förutsättningarna och resurserna för att stimulera intresset för kunskap.

Som sagt, regeringsförklaringen innehöll inga överraskningar, annat var det då med tillkännagivandet av de nya statsråden.

Rent matematiskt är regreingen nästan "jämställd", 10 av 22 är kvinnor, men de tunga departementschefsposterna innehas till största del av män - 9 av 12 är män. Kvinnorna får nöja sig med underordnade poster.

Det är för mig obegripligt hur Nyamko Sabuni kunde bli integrations- och jämställdhetsminister. Hon som senast i somras deklarerade att alla tjejer på högstadiet skulle tvingas göra gynundersökning i syfte att stoppa kvinnlig omskärelse. På jämställdhetsområdet finns inga referenser för Sabuni, det är tydligt att hon sitter som alibi i den nya regeringen.

Häpnandsväckande var också valet av ny kulturminister, Cecilia Stegö Chilò, som har noll koll. När hon i TV4s direktsändning fick frågan om vad hon visste om kultur, var hennes svar: Ska jag vara ärlig så är det ett område som jag inte känner till särskilt mycket.
Det är ett statement som säger allt om vad det blir med borgarnas kulturpoltik - nada, ingenting. Sorgligt.

Folkpartiet får ta ansvar för hela utbildningsdepartementet med Lars Leijonborg och Jan Björklund, föga förvånande, men ändå skrämmande med tanke på det förakt som finns mot eleverna, men också på den förlegade kunskapssyn som folkpartiet gjort sig kända för.