ALLTID RÖTT

Här ligger de motioner jag varit med om att ta fram under den allmänna motionstiden i höstas. Inlämnade motioner

"I natt har rättvisa skipats"

Så kommenterade sheriffen Sam Page att den 1000:e fången i USA dödats. Sedan dödsstraffet återinfördes har 832 fångar avrättats med giftinjektion, 152 i elektriska stolen, elva i gaskammare, tre genom hängning och två av exekutionsplutoner. Dödsstraff tillämpas i 38 av USA:s 50 delstater. Uppgifterna kommer från TT.

Skåda brutaliteten i världens största demokrati i all sin avskalade nakenhet. Denna stats regim tror att de kan lära andra om vad mänskliga rättigheter och demokrati betyder. Vi vet att det i USA stavas död och förruttnelse. Såväl på hemmaplan som på alla andra kontinenter där de väller fram. Satans mördare. Igen.

Vi minns demonstrationerna, uppropen och namninsamlingarna. De senaste åren har rörelsen mot den inhumana flyktingpolitiken vuxit och skördat en och annan framgång. Och striden fortsätter. På gatan och i beslutande församlingar. Ett par motioner nyligen inlämnade, i konflikt med Sveriges hårdnande flyktingpolitik - också när den sker i sken av EU-anpassning.

"Det finns ingen anledning att nu avskaffa den möjlighet som medges i utlänningsförordningen för vissa anhöriga till medborgare i EES-stater att använda identitetskort i stället för pass vid inresa i landet. Vad som behövs i efterdyningarna till publiceringen av Mohammedkarikatyrerna är inte nya åtgärder för att ytterligare förstärka tredjelandsmedborgares känslor av utanförskap och diskriminering. I det ljuset är regeringens förslag direkt olämpligt och förslaget bör ej genomföras." Läs hela motionen här.

”Barn som föds i Sverige DNA-testas inte om föräldrarna är överens om föräldraskapet och bägge föräldrarna åtar sig föräldraskapets plikter. På samma sätt borde det vara tillräckligt för migrationsmyndigheterna att utländska vuxna tar på sig föräldraansvar för ett barn och åtar sig att försörja barnet. Att erbjuda DNA-analys för att bevisa föräldra- eller släktskap skulle betraktas som kränkande. Om föräldrarna skriftligen åtar sig att försörja barnet tills det fyllt 18 år eller 20 år om den unge studerar i grund- eller gymnasieskola måste kravet på ytterligare bevis om släktskap falla bort.”. Läs hela denna motion här.

Faktum avslöjade förra veckan hur Migrationsverket och Integrationsverket samarbetar för att de kvotflyktingar som Sverige tar ut skall ha lätt för att smälta in i Sverige. Det skall gå före flera av de kriterier som FN satt upp för kvotflyktingar. Så kan vi ju inte ha det. Jag har lämnat in en interpellation - debattutmaning - till migrationsministern. Frågan är inte ny, jag har tidigare skrivit om det ur ett annat perspektiv.

"På ett område inom flyktingpolitiken har Sverige skaffat sig ett gott internationellt anseende, nämligen genom den årlig flyktingkvot, som används för att i samarbete med FNs flyktingkommissariat erbjuda skydd genom vidarebosättning till personer som befinner sig i tredjeland och inte har tillgång till någon långsiktig lösning. Traditionellt har Sverige erbjudit sig att genom kvoten ta emot flyktingar, som varit särskilt utsatta, bl.a. sjuka och handikappade flyktingar, och där flyktingkommissarien haft svårt att få fram erbjudanden om vidarebosättning. Nu har denna politik övergivits. Snäva och brutalt nationella intressen skall styra även på detta område. I regeringens årliga skrivelse till riksdagen om migration och asylpolitik, som lämnades till riksdagen i oktober 2005, ges vissa antydningar om nyorienteringen. I skrivelsen sägs att utgångspunkten för uttagning på kvoten skall vara individuella skyddsbehov, att flyktingen är särskilt sårbar eller utsatt eller svår att placera skall således inte längre tillmätas betydelse. Vidare sägs att möjligheterna för ett gott mottagande och integration skall beaktas.

I samhällsprogrammet ”Faktum” som sändes av Sveriges Television 27/3, gjordes en genomlysning av den nya politiken. Eva Demant, som representerar FNs flyktingkommissariat i dessa frågor, förklarade i programmet att Sverige tackat nej till att ta emot åtskilliga flyktingar under år 2005 som flyktingkommissariatet bett Sverige ta emot. Sverige använde inte hela kvoten för 2005, 1700 personer, utan tog bara ut 1200 personer. Erik Stenström från Integrationsverket som deltagit i flyktinguttagningarna förklarade i programmet att ” tidigare tog vi ut sådana som kostade massor av pengar, men nu tar vi sådana som inte kostar så mycket.”

FNs flyktingkommissariat (UNHCR) har sju kriterier för vidarebosättning för flyktingar som befinner sig i tredje land:
1. Skyddsbehov
2. Tortyroffer med vårdbehov
3. Utsatta kvinnor
4. Familjeåterföreningsfall
5. Flyktingbarn – och ungdomar
6. Äldre
7. Flyktingar utan förutsättningar att integreras lokalt.

Nu satsar Sverige bara på att ta ut flyktingar ur den första kategorin och med beaktande av deras ” integrationspotential.” Detta har lett till att Sverige har lämnat avslag på många fall som presenterats av Flyktingkommissariatet. Ruben Ahlvin på Migrationsverket, som under lång tid deltagit i dessa kvotuttagningar, förklarade att han har intrycket av att flyktingkommissariatet börjat ge upp att presentera nya fall för de svenska myndigheterna eftersom de så ofta får avslag.

Vidare är det väl känt att de kvotflyktingar som trots allt accepteras av Sverige ofta inte får det stöd man behöver för att få fullt tillträde till det svenska samhället. Exempelvis har burmeser som antagits på flyktingkvoten vittnat om allvarliga brister i introduktionen och anser sig inte alls ha fått de verktyg som behövs för att kunna arbeta och leva som fullvärdiga samhällsmedborgare.

Mot denna bakgrund vill jag fråga statsrådet Holmberg
- vilka åtgärder statsrådet berett att vidta för att snarast klargöra att det är behovet av skydd och övriga kriterier uppställda av UNHCR och inte förutsättningarna för integration som är avgörande för vilka som skall tas ut på flyktingkvoten?”

- vilka åtgärder är statsrådet berett att vidta för att förbättra stödet för de som tas ut på flyktingkvoten att få verktyg för arbete och för att kunna bli fullvärdiga samhällsmedborgare?

Kalle Larsson (v)"

Nån klokskalle i EU har kommit på att man skall göra transportföretag, främst flygbolag, ansvariga för att den person man transporetrar in i EU har rätt till asyl. Det låter som en heltokig idé vilket det också är. Men den är genomförd, och igår debatterade riksdagen dessutom att den borde utvidgas. Hela debatten hittar du här, mot slutet, och mitt anförande i sin helhet på nästa sida.

"Det problem som regeringen generellt tycks ha när det gäller frågan om det som kallas kamp mot terrorismen är dock att man låter alla drabbas av någonting som egentligen bara några behöver utsättas för. Att kränka mänskliga rättigheter och internationella konventioner, att begränsa den personliga integriteten för att man vill komma åt enstaka personer som man menar riskerar att göra eller har gjort sig skyldiga till brottslighet av någon karaktär, är enligt vår uppfattning inte en framkomlig väg. Det är möjligt att det i varje enskilt fall finns argument för den saken, men sammantaget drar denna utveckling i riktning mot ett helt annat samhälle än det vi vill se – ett storebrorssamhälle, ett översittarsamhälle där människors privatliv kontrolleras in i minsta detalj. Det samhället vill inte jag som vänsterpartist leva i. I grunden är det förstås hela transportörsansvaret som är problemet. Även om man nu vill göra en uppföljning och analys är det enligt vår uppfattning visserligen välkommet – det ska sägas; det är bra att så nu sker – men inte tillräckligt. Det vi i stället säger är att vi behöver omförhandla hela direktivet och att de delar som faktiskt kränker asylrätten och kortsluter Genèvekonventionen måste avlägsnas."

Igår genomfördes den sista stora flyktingpolitiska riksdagsdebatten för den här mandatperioden. Det fanns utrymme att såväl resonera principiellt som värdera den gågna mandatpersioden och sikta framåt. Hela debatten finns att läsa här, ganska långt ner, och mitt anförande kan läsas i sin helhet på nästa sida.

"Fru talman! Vi lever som bekant i en orättvis världsordning. Vi lever i en värld där de allra rikaste människorna har makt över andra människors liv bara i kraft av sin rikedom. Vi lever i en värld där enskilda företag har större förmögenhet på sina konton än vad hela länder har som bnp. Vi lever i en värld där många män har stora förmögenheter som är skapade på kvinnors bekostnad. Vi lever i en värld där företag och privatpersoner, många gånger med rovdrift på miljön som vapen, driver fram privata vinster. Så länge som vi lever i en sådan värld kommer också människor att tvingas lämna sina länder. Det kommer säkert att vara så också i framtiden, när dessa motsättningar är övervunna – jag är nämligen optimist inför framtiden – att människor behöver eller vill flytta och bosätta sig på andra platser i världen än där de är födda. Förhoppningen för vår del är dock att detta ska kunna ske av fri vilja och inte därför att man tvingas. I den världsordning vi har i dag spelar internationella konventioner, som Sverige också har undertecknat, en stor roll. Respekten för de internationella konventioner som vi har undertecknat – om mänskliga rättigheter, om kvinnors rättigheter, om rätten att söka och åtnjuta skydd undan förföljelse – är bland det väsentligaste vi i denna kammare kan diskutera. I dag handlar det om migration och asylpolitik. Det är väl värt att säga att när man diskuterar dessa frågor finns det de – och det har inte varit osynligt utan tvärtom fullt öppet redogjort för – som ser frågan om flyktingpolitik, migration och asylpolitik som en fråga om nytta för Sverige, som om utgångspunkten vore att vi har behov av att människor kommer hit. Missförstå mig inte: Det är klart att det är bra att människor får komma till Sverige. Men utgångspunkten för asylpolitiken måste förstås vara solidaritet, ett begrepp som tyder på ömsesidighet. Det måste förstås vara en rättighet man har att i ett annat land söka och åtnjuta skydd. Annars är risken uppenbar att asylpolitiken blir en konjunkturfråga. Vissa perioder har man råd att ta emot människor från andra länder medan man i andra perioder inte längre har råd, och därför snävas möjligheterna in att få stanna i Sverige vid förföljelse. "