ALLTID RÖTT

Inte för att jag tror det behövs egentligen, för alla som hittat till den här sidan har väl varit här långt före det och så av goda skäl. Men den här artikeln måste man ändå läsa, klar i all sin enkelhet.

"This is commander. Anything that's mobile, that moves in the zone, even if it's a three-year-old, needs to be killed. Over."

Ibland talar fienden klarspråk, och den här gången lyssnade visst nån. Satans mördare. Bekräftar ett tal jag en gång höll:

”Ett skott mer – en arab mindre” Så står det skrivet med stora bokstäver på en av de vägspärrar som den israeliska regimen upprättat på ockuperad palestinsk mark. Det är visserligen ingen officiell paroll för den israeliska regimen – men verkar vara utgångspunkten för det systematiska förtryck som den palestinska befolkningen utsätts för.

Läs hela anförandet på nästa sida.

Läste DN idag, och såg att jag blev omnämnd i ett reportage om hur flyktingförläggningar nu skall bli bostäder åt de som får stanna med den nya asyllagen. Artikeln är läsvärd i sig, men det jag reagerade på var ett klassiskt exempel på hur media vrider ett budskap:

När folkpartiet föreslog åtgärder för att motverka att de nyanlända skulle hamna i utanförskap, talade vänsterpartiets Kalle Larsson om främlingsfientlighet. Stig Henriksson anser att det var att göra diskussionen en otjänst.

- Man kan ha kritiska synpunkter på flera av de tio punkter som folkpartiet presenterade, men vi måste kunna diskutera öppet de problem som finns.

Å fan, var det så det var? För det första presenterade folkpartiet inte alls åtgärder för att motverka utanförskap, utan välvilligt tolkat åtgärder som de anser skulle minska utanförskap. Eller, mindre välvilligt tolkat, presenterade gamla kända förslag för att utnyttja situationen i Frankrike i syfte att fortsätta utmåla invandrade som problembärare. Och pratade jag verkligen om främlingsfientlighet utan att diskutera de problem som finns? Läs min kommentar och anförandet igen. Plötsligt ställs jag nedklippt och vriden till oigenkännlighet mot en partikamrat (som i mediedramaturgin dessutom förutsätts i vilken fråga som helst utgöra intern motpol). Så kan man också skapa nyheter. Men sant blir det ju inte.

Det börjar bli riktigt spännande. Vänsterpartiet har fått utstå en hel del kritik för våra förslag i valplattform om bland annat 200 000 nya jobb i offentlig sektor och för det ekonomiska policydokument partiet tagit fram. Nu börjar stödet komma.

"Förslaget om att förstärka den offentliga sektorn återfinns i en programskrift – Vänsterns ekonomiska vägval – som en arbetsgrupp presenterat inför partistämman i januari. Det är svårt att se varför den väckt så starka känslor. Den innehåller en föga kontroversiell analys av utvcklingslinjer i den kapitalistiska ekonomin, en vältalig plädering för generell välfärdspolitik, ett förord för att skattefinansierade verksamheter i huvudsak bör drivas i offentlig regi samt några trevande funderingar om hur man ska angripa dagens tilltagande ägarkoncentration. Inte mycket att hetsa upp sig över." skriver Martin Linblom i LO-tidningen.

Ledaren av Kerstin Ekberg i senaste numret av Hotellrevyn:

"Vänsterpartiet har rätt! Vänsterpartiet har fått mycket kritik för sitt senaste program. 200 000 nya jobb i offentlig sektor, högre skatter och stopp för ytterligare privatiseringar och avregleringar är tre krav i det nya vänsterprogrammet. Rena kommunismen, anser kritikerna. Inte alls. Det är normal reformpolitik, som lika gärna kan vara socialdemokraternas. Ja som borde vara det. /.../ Men som helhet är det ett bra program i god reformistisk, socialdemokratisk anda. Mycket är gamla LO-krav och det mesta borde även det stora s-partiet ställa upp på. Det är dags för svenska folket, att genom sina valda organ, ta kontrollen över sin egen ekonomi."

Expressen ger idag oavsiktligt beröm till vänsterpartiet. Läs gärna hela, för det är ganska underhållande i sig. Men ett citat är värt att lägga särskilt märke till.

"Vänsterpartiet är ekonomiska utopister och står kompromisslöst på arbetarnas sida."

I en tid då de flesta inte ens ser bortom nästa budget och på sin höjd nästan fram till nästa mandatperiod är utopism i det närmaste ovärderligt. Och vad är ett vänsterpartis uppgift om inte att kompromisslöst stå på arbetarnas sida? Expressen har fattat helt rätt, även om man fattar väldigt lite i övrigt.

Fick tips om en artikeln i Östersundsposten - skriven av en sosse som faktiskt är sosse, Peter Swedenmark. Citatet om vänsterpartiets valplattform är värt att återge:

"I ett centralt avsnitt står detta: "Verksamheter som vård, skola, omsorg, kommunikationer, infrastruktur, samhällsservice och viktiga naturresurser ska ägas gemensamt. Det är hög tid att sätta stopp för ytterligare privatiseringar och avregleringar i den gemensamma sektorn och ta strid om ägandet och makten över jobben. Nu vill vi att samhället återtar och återreglerar det som ska ägas och drivas gemensamt. Vi vill i övrigt se ett bredd at och varierat ägande som motvikt till att privatkapitalet får härja fritt."

Innebär det att alla mosgrillar ska förstatligas, att kollektivjordbruk ska startas och att allt ska dirigeras från ett väldigt planministerium? Nej, jag läser inte texten så. Däremot påminner formuleringarna mycket om budskap som under olika tidsepoker framförts av socialdemokrater. /.../ Inriktningen i det citerade avsnittet är sympatiskt. Jag är övertygad om att många andra socialdemokrater håller med mig och tycker att det är synd att deras parti inte driver samma frågor på detta offensiva sätt."

Läkare utan gränser har idag presenterat en rapport om hur gömda flyktingar i Sverige lever. Brutal i alla sin tydlighet. 82% av de som ingår i studien rapporterar att de stött på hinder för att få tilllgång till vård, 68% att de känner sig extremt rädda för att återvända till sina hemländer. Några berättelser:

"Flickan kippade efter andan...Pastorn tyckte att vi skulle uppsöka läkare men jag gick aldrig dit för jag var för rädd"

"Jag vågar inte ens gå i närheten av ett sjukhus av rädsla att bli gripen."

Läs hela rapporten "Gömda i Sverige. Utestängda från hälso- och sjukvård".

Blev uppringd igår kväll av Expressen med den korta frågan "Vill du skänka pengar till Pigges båtprojekt?" När jag frågade vad det gick ut på fick jag svaret "Det står i dagens tidning. Vill du skänka pengar?"Jag hade kunnat säga att jag inte läser Expressen varje dag. Jag hade kunnat säga att jag först ville veta att pengarna gick dit de skulle. Men det hade reportern med största säkerhet uppfattat som ett nej, fick jag klart för mig när jag började resonera. "Så du vill inte skänka pengar?" Jag insåg att om jag skulle tveka skulle jag bli utmålad som en snål jävel som inte ville hjälpa andra. Jag utverkade en tidsutdräkt med hänvisning till att jag behövde läsa artikeln. Läste, ringde tillbaka och svarade att jag kan tänka mig att skänka en symbolisk summa. Blev en av de "goda", i dagens pappersversion av tidningen. Andra utmålas som de onda. De som tvekade att skänka pengar till nåt man knappt har en aning om vad det är eller hur insamlade medel kontrolleras. Ur artikeln:

"Nu ställer Sveriges politiker upp för Pigges Båtprojekt. Men regeringens tungviktare vill inte hjälpa Pigge Werkelin att bygga båtar till drabbade fiskare i Thailand.
- Jag vill fundera på det, säger vice statsminister Bosse Ringholm."

På dn.se är idag dagens fråga "Tror du att arbetslösheten snart kommer att minska?" och man hänvisar till en intervju med Per Nuder. Det är ett märkligt, men ytterst vanligt, sätt att förhålla sig till stora frågor. Som vore det några mytiska väsen bortom vår värld som styrde utvecklingen. Men så är det ju inte. Utvecklingen kan påverkas. Vill man minska arbetslösheten får man väl se till att det anställs fler. Vill man få ner arbetslösheten får man väl skapa arbete, helt enkelt. Helt enkelt? Ja. Så jag avstår från att besvara frågan och ägnar tiden åt att driva politiken åt vänster istället. Så slipper jag gissa om arbetslösheten kommer att minska.

"En grundidé med den Europeiska unionen är att sträcka ut demokratin över nationalstatens gränser, där så behövs men bara där. Det är det som kallas subsidiaritetsprincipen: Makten ska ligga så långt ner som möjligt."

Så var de här igen. Fortfarande är utrymmet stort när de talar. De som kallar sig vänster och samtidigt vill utvidga EU´s makt genom att bluffa om dess historia och uppbyggnad. Vänster för Europa. Idag skriver de på DN-debatt en artikel som säkert får lobbyisterna för ett EU med större befogenheter över medlemsstaterna och deras befolkningar att mysa över sina framgångar.

De påstår alltså på fullt allvar att EU växt fram för att utsträcka demokratin. Fantastiskt, med tanke på att det redan från början var en struktur byggd av de stora företagen och för de stora företagens intressen. Man kan hävda, med lite större allvar, att det idag är - eller kanske iaf skulle kunna bli - något annat, en motvikt till kapitalet eller till USA eller nåt annat man som vänster inte hyser alltför hög tilltro till. Men att påstå att demokratin är dess historia eller stävan är att sprida dimridåer jag trodde var förbehållna såna som Ja till Livet, förlåt Europa. Det är ju bara en tidsfråga innan Vänster för Europa börjar prata om hur bra EU alltid varit för freden, för barnen, för djuren. Och då, om inte förr, vet man att de är förlorade.

Det finns säkert anledning att återkomma till frågan, men låt mig ändå säga nåt om ett av förslagen de har - att bygga en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik i EU. Som motvikt till USA. Men skulle EU vara en sån motvikt? Visst finns det historiska spår av skillnad mellan de utrikespolitiska positionerna i USA´s och en del europeiska länders politik, men de är när det kommer till den stora bilden försumbara och utgår numera mest från att konkurrensen mellan dessa ekonomiska block. Varför skulle man, om man är vänster, vilja ersätta USAs världsöverhöghet med en maktbalans där två delar av det kapitalistiska systemet, står mot varandra? Varför skulle man, om man är vänster, vilja undvika att skicka soldater till NATOs krig genom att skicka dom till EUs? För att man egentligen gett upp tanken på att en annan värld är möjlig? Förmodligen.

Det är dags att säga som det är. Alla andra har fel. Socialdemokraterna blundar för alla problem och låtsas som om allt egentligen är som det skall. Folkpartiet hetsar mot invandrade och gör dom som grupp till skyldiga för det de utsatts för; marginalisering, diskriminering, arbetslöshet och fattigdom.

Här är nu vårt svar; en antirasistisk integrationspolitik. Detta är det viktiga. Vi ser hur debatten vrids i fel riktning, och vi har sett det förut. I Danmark, I Frankrike - i land efter land. Och vi vet vad som följer; ytterligare misstänkliggörande. Hårdare invandringslagar. Arbetare i ett land hetsas till hat och fientlighet mot de som har en annan hudfärg, bakgrund. Vi drar nu gränsen. Vi följer inte efter när debatten förflyttar sig. Vår står kvar, fast förankrade i en politik som gynnar de allra flesta i det här landet. Invandrade och infödda. Arbetande och arbetslösa. Det stavas solidaritet och slagordet är svarta och vita - tillsammans mot de rika.

(missa inte heller Esbatis kommentarer till folkpartiets vridningar. Jag har också skrivit om det förut. Läs här och här .)

bonus: Den här plattformen hade DN utlovat att skriva om. "Vi skriver något till fredagstidningen. " (2005-12-07 kl 10:09). Sen ändrade de sig visst "Pga platsbrist får vi avvakta med att skriva om er nya integrationspolitik" (2005-12-08 kl 12:55). När jag frågade om skälet fick jag till svar "Vi kunde heller inte se att dokumentet innehöll ngr nya banbrytande förslag eller stora förändringar i er politik" (2005-12-08 kl 13:52). Intressant nyhetsvärdering, att bara den som i grunden förändrar sin politik är värd att skriva om. Men en del av poängen är ju att när debatten förflyttar sig så snabbt som den nu gör är det en stor nyhet i sig, att någon orkar stå pall. Gör man inte det sluttar planet allt kraftigare. Men varför skall DN bry sig om att de gör sig till verktyg för en sån utveckling?

Uppdatering: Nu kommenteras också Rojas uppkast på DN-debatt av representanter för BRÅ.

Idag publicerar Dn kultur en mycket läsvärd artikel. Det är några år sen nu som Dansk Folkeparti tilläts få inflytande över politiken och utvecklingen har gått fort. Som ett eko från en mörk framtid skriver här Danmarks främsta författare inte bara en betraktelse över situationen i sitt eget land "det Danmark som vi fram till för inte så länge sedan hade skäl att vara stolta över att vara medborgare i", utan också en varning för vad som finns längre ner längs det sluttande plan också Sverige befinner sig på:

"Vi är inne i en farlig tillvänjningsprocess som gör oss döva och blinda inför den värdeglidning som pågår. Dagligen upptrappas retoriken, dagligen växer dosen av aggressivitet i politik och medier, men vi hör det inte mer, vi ser inte det orättfärdiga, för vi tycks ha tappat bort måttstocken för demokratisk anständighet. Vi tror på den danska demokratin, på dess livskraft och dess fundamentala hälsa. Vår historia är rik på omistliga moraliska värden, som också bör leda oss när vi i framtiden försöker navigera oss fram i en värld som inte är så överskådlig som den en gång var. Därför måste vi också fråga oss själva och varandra om den moraliska glidning som har skett här i landet och den nedmontering av vår humanistiska samhällsmodell som under de senare åren har satts i gång av en liten riksdagsmajoritet skall få lov att fortsätta: Är det verkligen det Danmark som vi vill leva i?"

Det påstås i DN att en en massa människor, i sjuknkande grad med stigande ålder, söker information om partiers ställninsgtaganden via internet och partiernas hemsidor. Det kan tyckas föga överaskande i sak, men den TEMO-mätning som DN refrerar har iaf fått moderaternas Sven Otto Littorin att gå från att beskriva internet som "en randföreteelse" till "jätteviktigt" i valrörelsen.

Några påpekanden är på sin plats. För det första skapas människors åsikter av deras samhälleliga vara och inte omvänt. Om man arbetar eller äger och om man är man eller kvinna är fullständigt grundläggande för ens verklighetsuppfattning, för vilka erfarenheter man får och vilka slutsatser man drar av detta. Tvärtemot vad som ibland basuneras ut i den allmänna debatten där det påstås vara förlegat att tro att man lever i olika verkligheter om man jobbar som städare på en skola eller äger tretton företag har klassröstandet de senaste valen faktiskt ökat. För det andra finns det en uppenbar risk att den envägskommunikation som information från partier till presumtiva väljare ersätter den viktiga demokratiska dialog som sker i samtal mellan politiskt aktiva valarbetare och den som funderar på vilket parti som bäst företräder hans eller hennes intressen. För det tredje rymmer dock direktkommunikationen stora möjligheter. När media är borgerligt styrd och nyhetsrapporteringen bara har plats för en sanning och en nyhet åt gången - vanligtvis den mest enkelspåriga - öppnar nätet andra kanaler för nyhetsförmedling och kontakt mellan människor som kan sluta sig samman för sina intressen.

Enkelt uttryckt; Nätet styr inte åsiktbildning, men kan vara en väg för den som inte når ut via etablerade media att visa vilka intressen man faktiskt företräder. Det innebär att vänstern har mest att vinna på att finnas och verka just här. Precis som vi har i det vardagliga mötet direkt med människor.

Visst finns det mycket man skulle kunna ta upp när det gäller rapporteringen av hur det ser ut i vänsterpartiet. Många dråpliga missförstånd och hejdlösa överdrifter. Men jag tror att dagens DN ändå måste ta något slags rekord. Jag är inte riktigt säker på i vilken gren, eller om de helt enkelt uppfunnit en ny gren.

Vilka liknande tidslinjer skulle man kunna tänka sig? Från Pol Pot till Göran Persson (förre talmannen Birgitta Dahl (s) har ju setts i sådant sammanhang)? Från Adolf Hitler till Maud Olofsson (nog fanns det centerpartister på 30-talet som faktiskt var nazister?) Från Augusto Pinochet till Lars Leijonborg (Chiles förre militärdiktator kallade ju sig för liberal)? Från Tomás de Torquemada till Göran Hägglund (Hägglund har säkert ett och annat gemensamt med den spanske storinkvisitorn)?

Riksbanken är avdemokratiserad och skall styras av den så kallade marknaden. Vi vet ju vad det brukar betyda. Ta hänsyn till storföretagens intressen av att hålla nere inflationen till nästan vilket pris som helst. Nu oroar de sig för en svällande bostadsmarknad, är rädda för spekulationsbubblor. De vill bekämpa det, enligt Aftonbladet. Man vill bestämma sina egna mål. Initiativet reser minst två frågor: Vem skall bestämma vad som är viktigt och vad är det som är viktigt?

Vi brukar ju sägas leva i en demokrati. Där folket styr, är det tänkt. Men hur skall folket styra riksbanken? Inte alls. De står bortom demokratin, och det försvaras vanligtvis av borgare, miljöpartister och sossar i gemen med att det är så komplicerade frågor, så svåra avväganden. Har ni hört det förut? Argumentet har några sekel på nacken och har plockats fram varenda gång nån kräver inflytande, vill utöka demokratin.

Den socialdemokratiska partikongressen beslutade att full sysselsättning - rätten till arbete - skall vara det allt annat överskuggande målet. Men då borde det väl innebära att vi nu ger riksbanken nya direktiv? Det borde väl betyda att man ändrar grunden för den ekonomiska politiken? Eller gäller inte kongressbeslut för arbetarrörelsens största parti? Gäller inte partidemokratin när den vill utöka demokratin för oss alla? För oss gör den det.

Evo Morales, nyligen Bolivias folkvalde ledare, kommer att inleda med att höja skatten för de rikaste, får vi veta av DN. Landets utveckling blir intressant att följa, som ytterligare ett exempel på de länder som tar steg bort ifrån den nyliberala ekonomiska politikens tvångströja. Frågan är också hur länge USA kommer att låta detta ske innan hoten om ekonomiska sanktioner kommer?

Vi får i artikeln också veta att Morales är den som fått mest stöd någonsin av Bolivias ledare. Bara det föranleder säkert huvudbry i den mäktige regimen norrut.

På DN-debatt idag presenterar den borgerliga alliansen sin gemensamma skolpolitik. Det är värt också att notera vad man inte skriver om i artikeln (även om tekniken är lömsk - det erkännes). Inte ett ord om jämställdhet, skoldemokrati, inflytande eller pedagogik. Vad man väljer att ta upp är förstås också en politisk fråga.

Som så många gånger förr är det förstås en del riktiga problembeskrivningar som regeringen har tagit som sin uppgift att blunda för, men också förslag som skulle leda bakåt. Långt bakåt. För syftet med förslagen - som i förbifarten sagt är ganska lika varandra med ändå ihopsatta till en lista - är att öka skilnaderna mellan elever. Högre krav, fler betygssteg, svårare antagning. Och så förstås en gammal klassiker, se till att inte alla linjer förbereder för högskolestudier. Det kan låta förrädiskt bra att inte alla skoltrötta elever skall behöva läsa in högskolebehörighet. Men det är ett ifrågasättande av en av de mest grundläggande reformerna som arbetarrörelsen drivit igenom inom skolpolitikens område i modern tid.

Efter att ha bott och gått i skola i Jonsered, ett gammalt brukssamhälle utanför Göteborg, känns historiens vingslag igen. Där, för inte många årtionden sen, kom till varje avgångsklass fabrikens representant på besök. Han frågade eleverna var deras föräldrar arbetade och gav så beskedet; då är du också välkommen till svarven, bandet, kontoret på måndag! Din framtid avgjordes av var du föddes. I arbetarlängorna vid fabriken, tjänstemannabostäderna närmare kyrkan eller herrgården med utblick över sjön Aspen. Bland arbetarrörelsens absolut största insatser har varit att utmana detta; du skall själv kunna avgöra din framtid, med bildning som vapen forma din egen väg. Och vi har nått långt. Den sociala snedrekryteringen är definitivt inte avskaffad, men har minskat avsevärt sett över tid. Och det krävs mer, inte mindre, utjämning. Jag påminner mig en fem år gammal debatt som då riktade sig mot moderaterna, men som håller också idag:

"Moderaterna påstod inför debatten att man skulle presentera sitt ”program för en bättre skola”. Den som kan sin TV-Disney skulle kunna svara med en parafras på Djungelboken: ”Nåja, det gick ju ganska fort.” Istället har vi fått höra en massa vackra ord som bör granskas noga. Klär man av den moderata skolpolitiken den täckande guldlasyren är det den gamla råa klasskolan som träder i dagen, det är befästande av maktskillnaderna mellan tjejer och killar. Om man skrapar på ytan är det hårdare tag för att skapa lydiga elever, det är skolan som utbildningsmaskin för näringslivets krav. Ser man igenom den tomma retoriken blottläggs ökad segregation mellan dom som är födda med guldsked i mun och dom för vilka livet är en kamp för värdighet."

Läs hela anförandet på nästa sida.

Mycket media just nu. Jag fastnade själv för den här artikeln, mest för att den är ett så osannolik. Jag gillar särskilt:

"Om nu 2000-talets vänsterparti är ett icke-kommunistiskt parti, hur hanterar man det faktum att ungdomsförbundet vilar på Lenins organisationsprincip, den så kallade demokratiska centralismen? Är medlemskap i en revolutionär organisation, uppbyggd enligt den underjordiska verksamhetens militära disciplin, förenlig med medlemskap i ett demokratiskt parti?"

Ung Vänster är uppbyggt på samma sätt som de flesta andra organisationer. Medlemskap, lokalföreningar, distrikt, förbundsstyrelse. Demokrati genom direkt omröstningar och genom valda ombud. Svårare än så är det inte. Är det "underjordiskt" att ha medlemsmöten? Vari ligger det "militära" i att välja ombud till en kongress eller att varje medlem har motionsrätt? Och inte minst vad är alternativet? En samling människor som sätter sig i ett rum och hoppas på det bästa? Att en styrelse utser sig själv genom att tänka positiva tankar?

Ibland är behovet av en daglig vänstertidning så skriande att det gör ont. Det har märkts när man bevistat vänsterpartiets kongress och läst artiklar från påstått närvarade journalister som tyckts ha befunnit sig på en helt annan planet, eller iaf aldrig verkar ha lämnat hotellbaren. Men det händer också många andra gånger. Som när jag idag bläddrar igenom den norska vänstertidningen Klassekampen från i torsdags och där finner en intervju med vänsterpartiets eu-parlamentariker Eva-Britt Svensson. Hon får välkomnande kommentera den norska utrikesministerns beslut att Norge frånträder EU´s terrorlista.

Jeg tror det betyr veldig mye at Norge tar en slik posisjon. Dels for å åpne debatten i de andre landene. Men ikke minst fordi man man virkelig får oppmerksomhet rundt dette som foregår. EUs terrorliste gjør det jo umulig å støtte organisasjoner som arbeider mot undertrykking.

Det är förstås ett beslut som manar den svenska regeringen att ompröva sin inställning. Låt oss gemensamt sätta press på dom bland annat genom stöd till det upprop som formulerats. Läs mer också här.

Inte för att den här artikeln egentligen förtjänar att spridas till alltför många, men den besvarar ändå en fråga som jag ibland får av personer intresserade av men med liten insikt i vänsterpartiet. Vad är det ni bråkar om egentligen?

"Vänsterpartiets självkastration skapar ett väl tilltaget politiskt utrymme för ett brett rödgrönt parti. Att skapa ett sådant vänsteralternativ i svensk politik är sannolikt inte möjligt till höstens val. Dock är det ett projekt som har framtiden för sig. "

Är det märkligt att man i sitt stilla sinne funderar över varför en person som skriver en sån här artikel samtidigt vill titulera sig kommunfullmäktigeledamot för vänsterpartiet?

Inte för att den här artikeln egentligen förtjänar att spridas till alltför många, men den besvarar ändå en fråga som jag ibland får av personer intresserade av men med liten insikt i vänsterpartiet. Vad är det ni bråkar om egentligen?

"Vänsterpartiets självkastration skapar ett väl tilltaget politiskt utrymme för ett brett rödgrönt parti. Att skapa ett sådant vänsteralternativ i svensk politik är sannolikt inte möjligt till höstens val. Dock är det ett projekt som har framtiden för sig. "

Är det märkligt att man i sitt stilla sinne funderar över varför en person som skriver en sån här artikel samtidigt vill titulera sig kommunfullmäktigeledamot för vänsterpartiet?

Eftersom jag fått en del frågor, både på e-posten och på vänsterpartiets kongress, om hur jag skulle vilja se framtiden för vänstern i allmänhet och partiet i synnerhet vill jag hänvisa till en bok som gavs ut för nåt år sedan. Den heter Från förvirring till förändring. Jag är tillsammans med Jenny Lindahl Persson medförfattare till ett av kapitlen, och vi försöker ge några svar på vart vi borde vara på väg. Du kan beställa boken här.

I vårt kapitel, som också blivit baksidestext, skriver vi:

"Det finns en utbredd uppfattning inom vänstern att det är nödvändigt med en anpassning till etablissemangets hegemoni och därmed en utslätning av vänsterns politiska krav och profil för att nå ökat stöd för vår politik. Erfarenheten är att det är precis tvärtom. I en tid då de politiska partierna alltmer börjar likna varandra och partiledarna är lika som bär finns det ett rejält utrymme för en systemkritisk och konfliktinriktad vänster."

"Att minoriteter skall styra partierna, vilket kritikerna i vänsterpartiet och övrig politisk nobless i vårt land tycks mena, brukade tidigare uppfattas som odemokratiskt. Skulle minoriteten i vänstern få sin vilja igenom vore det nästan lika absurt som om EU-motståndarna i moderaterna fått sin vilja igenom."

Birger Schlaug ger vänsterpartiet något oväntat stöd mot sin egen partiledare Peter Eriksson i en debattartikel i Göteborgsposten häromdagen. Hederligt, om än oväntat. Och han är stark nog att inte bara reda ut interndemokratiska självklarheter, utan ger också politiskt stöd.

"Vad är det nu som upprör i vänsterns politik? Jo, det är att man vill ha fler statliga företag än i dag, fler regleringar än i dag och högre beskattning på höginkomsttagare än i dag. Det vill säga: en politik som de flesta partier stod bakom för bara några få år sedan! Det låter från medier och kommentatorer som om det vore extremvänster att vilja reglera elmarknad och tågtrafik - trots att det var också borgerlig politik för några år sedan. "

Dagens ledare i Dagen nyheter är intressant. Inte för att den säger nåt oväntat eller har rätt, utan för att den är så osedvanligt tydlig i att anpassning till rådande ramar och styrkeförhållanden är det enda som godkänns. Politikens, eller om man så vill människors gemensamma ansträngningar att förbättra sina liv, tycks ha spelat ut sin roll i liberalismens värld.

Man tar fram exempel på exempel på varför Finland är bättre än Sverige, varför vi har skäl att vara "avundsjuka".

1 EU. Båda länderna blev medlemmar i Europeiska unionen på samma gång. Finland har från första stund tagit medlemskapet på allvar och satsat i Bryssel. Visserligen grumsas det en del över den senaste budgetuppgörelsen men någon debatt liknande den svenska, där själva medlemskapet sätts i fråga förs inte.

- slutsats: bara om man inte ifrågasätter EU-medlemskapet är man godkänd. Trist för en mycket stor del av Sveriges befolkning att de inte fattat bättre.

2 EMU. Har man i Finland bestämt sig så har man. Därför behövdes heller ingen folkomröstning för att lämna marken och gå över till euron.

- slutsats: Nej varför skulle folket få ha åsikter om att man en så enkel sak som att grundlagfästa nyliberal ekonomisk politik?

4 Energin. Finland ska inte avveckla kärnkraften utan utveckla den. Man har en saklig hållning till en så självklart viktig försörjningskälla som energiproduktionen. Finland som känner sin granne i öst har också förbehåll mot att förlita sig på import av rysk gas eller olja.

- slutsats; Visst, lite folkomröstningar skall man väl inte bry sig om? Och en kärnkraftsolycka har väl ingen dött av?

5 Näringslivet. Båda länderna träffades av 1990-talskrisen, Finland hårdare än Sverige. Men den finländska ekonomin återhämtade sig, Nokia är flaggskeppet som hittills parerat konkurrerande hot. Men som i Sverige är de arbetslösa många, cirka 8 procent. De finska politikerna har dock avstått från konstgjorda plusjobb.

- slutsats: Låt näringslivet härja fritt, det är bara bra. Och den högre arbetslösheten ska vi definitivt inte göra nåt åt.

6 Nato. Något medlemskap är inte aktuellt, just nu är bäst att tillägga. För till skillnad från i Sverige är Nato inte något fult ord.

- slutsats:Vi skulle väldigt, väldigt gärna vilja vara med lite i Nato. Lite militärallianser har väl ingen heller dött av?

Ett reportage i DN idag glädjer och värmer. Vi får höra om en familj som för mindre än ett år sedan levde i desperation, gömda undan polisen, undan solen, undan livet. Nu har de med hjälp av av den tillfälliga asyllagen fått chansen att stanna.

"- Jag känner mig som om jag har fötts på nytt! strålar hennes man Firudin Agaev.

- Jag kan inte beskriva mina känslor. Sånt här händer inte i ett vanligt liv. Det är som en saga."

Artikeln åtföljs också av de senaste siffrorna med resultatet av den nya lagen.

Tillfälliga asyllagen Siffror till och med den 12 januari Totalt antal inskrivna för prövning enligt den tillfälliga asyllagen: 23.312, varav 10.000 i barnfamiljer. Antal som tidigare varit gömda: 5.433, varav drygt hälften i barnfamiljer. Avgjorda ärenden: 4.102 Positiva beslut: totalt 3.504, varav 250 tillfälliga uppehållstillstånd. Av de som får stanna finns 2.336 personer i barnfamiljer. Avslag: 336, varav 53 personer i barnfamiljer. (Resterande har avskrivits som ej aktuella för den nya lagen)

Dessa siffror kommer med största sannolikhet att se något sämre ut under den kommande tiden, eftersom man börjat med prövningen av barnfamiljer som är en av de grupper som får en mer positiv prövning. Och fortfarande är varje person som nu avvisas men som fått stanna med en allmän amnesti ett nederlag, men likväl. En måndagsmorgon kan börja sämre.

Hade för avsikt att sätta mig ner och få ihop nåt om det faktum att alla partier utom vänsterpartiet nu är beredda att öppna för möjligheten att använda militär i civila sammanhang, när jag fick tips om nån som gjort det utmärkt redan.

Lyssna på Petter Larssons inlägg på Obs, tisdagen den 17 januari.

"Jag kan ta gift på att man hade satt in militär i Göteborg om det hade varit lagligt. Därför ska det inte vara det."

Ja, jag vet att jag är efter, att andra tipsat före. Men den här sidan är så brilljant att jag inte kan låta bli att berätta en gång till om den. Läs här.

"Hon hade börjat jobba deltid efter värk i ryggen så hon var på väg hem. Hon böjde sig ned, tittade allvarsamt in i mina ögon och stönade missmodigt. - Men du förstår väl att jag måste tänka på mina barn? Utgiftstaken är min sista undsättning från bottenlöst obestånd, grät hon."

Centerpartiet är ett parti som ständigt väcker viss munterhet. Inte främst för att man bygger sin politiska bas på en utdöende samhällsklass, utan mest för sin intressanta politik. Inte minst handlar det om synen på ekonomisk politik, även om man förstås hade kunnat nämna vändningen i kärnkraftsfrågan och det övergivna försvaret av välfärden som andra illustra exempel.

Häromdagen berättade centerpartiet ekonomiske talesman, vi kan kalla honom Roger, att de inte tyckte att man borde genomföra vänsterpartiets valplattform. Nu var ju inte detta man ville komma ut med i media, av minst två skäl. a) det är ingen nyhet att centerpartiet inte tycker som vänsterpartiet så det skulle bli svårt att hävda själva nyhetsvärdet och b) väldigt många människor tycker däremot om vänsterpartiets politik när de väl får höra det och det skulle ju rent av kunna öka stödet för värt parti. Därför valde Roger istället att säga "men det kostar ju för mycket, begriper ni väl", lite "know-what-I-meen"-aktigt blinkande till de andra etablerade partier. De hade låtit riksdagens utredningstjänst, vi kan kallla henne RUT, att räkna på vad alla förslagen skulle kosta. RUT hade kommit fram till att det var svårt, det, att med nån exakthet göra en sån beräkning. Men det stoppade inte Roger, som, med hävdat auktoritetsstöd av RUT, hävdade att det kostade sådär uppemot en 200 miljarder. Nu räckte det ju inte för Roger att tycka det lite själv på sin riksdagskammare, utan han måste ju avslöja hur oerhört det var att vänsterpartiets valplattform kostade ungefär lika mycket som företagens vinster beräknas bli under det kommande året. Roger fick en idé. Jag ber nån annan auktoritet hålla med mig, tänkte Roger - och valde en socialdemokrat som vi kan kalla Per. I bakhuvudet hade Roger också hört att det fanns en och annan, till exempel han vi kan kalla Lars, i vänsterpartiet som inte heller gillade partiets nyligen fastslagna valplattform. Därför skrev Roger en interpellation där han frågade Per om inte RUT hade rätt och hoppades att Lars skulle hålla med han också.

Nu gick det inte riktigt så. Inte alls, faktiskt. Istället visade dte sig att både Per och Lars - som faktiskt var med - lugnt och sakligt argumenterade för att det visst var möjligt med politiska reformer och att man också var ense om ganska många av de förslag som fanns i vänsterpartiets valplattform.

Per sa: "visst finns det områden där vi har en grundläggande samsyn: När det gäller att få fler människor i arbete och pressa tillbaka arbetslösheten, att säkerställa en god kvalitet i skola, vård och omsorg, att reformera tandvården och fortsätta omställningen till ett hållbart samhälle."

Då blev Roger sur, och tänkte att om han pratar om en massa vänsterpartister - tille xempel Lars som han nu till sin glädje skådat en bit bak i riksdagssalen - som han trodde tyckte som han skulle nog Per ändå börja hålla med, så han sa: "Vänsterpartiets ekonomiska talesman Lars Bäckström har ju räknat på hela plattformen och bedömde inför kongressen att den kostade 200–300 miljarder. Förnuftiga och verklighetsförankrade vänsterkommunalråd som Tommy Hamberg i Eskilstuna och Staffan Norberg i Södertälje har ju mer eller mindre tagit avstånd ifrån valplattformen och menar att den är orealistisk om man inte gör prioriteringar. Men Pär Nuder tar inte avstånd från valplattformen, och det tycker jag är anmärkningsvärt. I stället får jag i svaret en lång utläggning – intressant, men ändå – om hur bra det går för svensk ekonomi."

Lars ville ändå vara med i diskussionen lite, så han sa: "Tiefensee säger i sin interpellation att Vänsterpartiets valplattform kostar mycket pengar att genomföra och att om den skulle genomföras skadas Sveriges ekonomi, och därför måste s välja att avbryta samarbetet med v eller förstöra landets ekonomi. Tiefensee ställer en fråga utan svar. Ska man bryta eller förstöra landets ekonomi? Men Nuder behövde inte ringa en kompis. Han behövde inte använda någon sådan livlina eller fråga publiken. Han klarade att reda ut det här ganska väl. "

Per spädde på: "Som jag sade i mitt interpellationssvar har vi tillsammans med Miljöpartiet haft ett framgångsrikt samarbete med Vänsterpartiet sedan 1998. Nu har Lars Bäckström lämnat kammaren, men jag vill ändå till riksdagens protokoll läsa in att detta till stor del är Vänsterpartiets ekonomisk-politiska talesmans förtjänst. Vänsterpartiet har visat ett betydande ansvarstagande under de år som vi har bakom oss, och jag har ingen anledning att se att någonting annat skulle ske inför framtiden. "

Sådär höll de på en stund till. Och när Roger den kvällen gick hem var det inte med nåt leende på läpparna. Istället rynkades hans panna bekymrat över att han så kapitalt misslyckats med att utmåla vänsterpartiet som slösare och sig själv som ansvarstagande. Han hade inte fått det stöd han väntat sig av Per, trots att han hänvisat till RUT. Och Lars hade han inte fått med sig. Han förstod ingenting. Inte kunde det väl ändå vara så att den politik vänsterpartiet presenterat faktiskt var möjlig för Per att diskutera? Han var orolig, och låg länge sömnlös den natten. Men hur han vände och vred på sig kunde han inte begripa. För honom var det omöjligt att någon annan faktiskt kunde sätta människors behov av förändring före de heliga budgetlagar han sett som själva livets fundament. Han skulle aldrig förstå att människor faktiskt inte väljer politiker för att de skall sätta soliditeten före solidariteten. Inte förrän på valdagen. Och då var det redan för sent.

Läs hela den spännande upplevelsen här, bläddra ner mot slutet. Och om du vill, mer om centerns intressanta ekonomiska teorier här.

Maud Olofsson är inte känd för mycket. Visst är det bra att åtminstonde ett parti har en kvinna som ordförande, men där upphör jag att imponeras. Idag sätter hon slutgiltigt dolken i centerpartiets förflutna som ett parti i mitten av den politiska skalan. Hon är inte mer mitten än familjefundamentalisterna i kd, det rasismanstrukna folkpartiet eller de gamla unkna höger-moderaterna.

Maud har bestämt sig för att det är dag att "Slopa LAS för unga". Visst, det kan hon ju få tycka. Till och med bra att det kommer ut. Argumentationen på dagens DN-debatt är bländande:

"Nytt förslag från Maud Olofsson: Ge arbetsgivarna rätt att säga upp ungdomar med omedelbar verkan. Ett speciellt ungdomsavtal ska gälla för nyanställning av unga upp till 26 år. Arbetsgivarna ska ges möjlighet att säga upp ungdomar med omedelbar verkan under två år. Den som sägs upp ska ha rätt till avgångsvederlag motsvarande en månadslön efter ett år och två månadslöner efter två år. Med ungdomsavtalet vågar fler företag anställa unga. Förslaget presenteras av centerledaren Maud Olofsson, som menar att det kan skapa 14 000 nya ungdomsjobb på kort tid."

Förlåt om jag frågar, men varför inte helt avskaffa lönen också? Då kan vi anställa hur många ungdomar som helst - i den privata sektorn givetvis. Sen skulle det ju kunna vara en idé att när detta system prövats en tid ta steget fullt ut och låta ungdomar betala lite för förmånen att få arbeta och göra rätt för sig? Det är centerpartistisk förnyelse, det.

Så till pudelns kärna: Ungdomar har för höga löner, helt enkelt.

"En skillnad är att vi har ett ganska högt löneläge för unga. I tillverkningsindustrin tjänar en 25-åring 86 procent av genomsnittet i hela branschen, medan en 45-åring tjänar 106 procent."

Precis det där har jag tänkt på länge. Ska en ung människa verkligen behöva äta sig mätt flera gånger om dagen? Vad är det som gör att en 25-åring inte kan bo några år till hos sina föräldrar på farsgården, och slippa betala en dyr hyra? Jag menar, en 45-åring, det kan jag förstå, men folk i samma ålder som den där Federley eller vad han nu heter - vad har de ute i samhället att göra? Och varför, det har jag verkligen undrat, varför måste ungdomar ha så mycket pengar att kasta bort på sprit och en massa lyxartiklar?

Avslutningen talar för sig själv, för krig har allltid varit fred och sanning inget annat än ren lögn. För Maud Olofsson.

"För mig och centerpartiet finns ingen viktigare uppgift än att ge barn och unga framtidstro. De ska känna att de är viktiga och behövda och få en chans att flytta hemifrån och bli vuxna. De ska veta att vuxenvärlden bryr sig och då kanske vi inte alltid kan göra som vi alltid har gjort, för då kommer allt att vara som det har varit."

Uppdatering: Lasse Ohly talar klarspråk:

"Maud Olofsson fortsätter att nischa sig som språkrör för den nyliberala högerpolitik som moderaterna av taktiska skäl inte själva vill skylta öppet med. Dagens förslag om att avskaffa anställningstryggheten för ungdomar är ett av de mer extrema utslagen för detta. Förslaget är stötande och oförskämt. Inte ett enda jobb kommer att skapas med förlaget. Otrygga anställningar har i spåren av det tidiga 90-talets nedrustning av välfärden ökat kraftigt bland just ungdomar. Det har påverkat ungdomars levnadsstandard mycket negativt. Otryggheten skapar stress, utbrändhet och sociala problem. Detta vill centerpartiet ha mer av. För den politiska debatten är dock Olofssons utspel välgörande. Det här är den borgerliga maktalliansens verkliga ansikte."

Liksom Ida Gabrielsson, Ung Vänster:

"Förslaget från Maud är helt vansinnigt, konstaterar Ida Gabrielsson, förbundsordförande för Ung Vänster. Centerns ”ungdomspaket” innebär att ungdomar upp till 26 år ska kunna avskedas med omedelbar verkan utan saklig grund. Det betyder i praktiken att de som är bäst polare med chefen är de som mest sannolikt får behålla jobbet men för alla oss inte är med i samma seglarklubb som chefens ungar, är centerns förslag helt värdelöst, försätter Ida Gabrielsson."

Imorgon anordnar kungaregimen i Nepal ett spel för kulisserna som man kallar val. Men inga partier får ställa upp. För en gångs skull återges verkligheten någorlunda väl i en artikel publicerad i dagens DN där man också samlar en del äldre artiklar. Jag har själv skrivit om situationen här och här.

Fackföreningsrörelsens hemsida har stängts ner, men kommunistpartiets går att nå. Väl värt att läsa är detta uttalande av partiordförande Madhav Kumar Nepal.

"Our aim, in the ongoing mass movement, is an end to autocratic monarchy, election of a constituent assembly, and the restoration of democracy. The CPN (UML) including the seven political parties is fully committed to the joint decision of May 8th and the accord of November 22 between the seven political parties and the Maoists. We will not stop the movement until our goal is achieved, and we will not let the regressive conspiracy to split the seven parties succeed. Therefore, I appeal to all to participate with full confidence and dedication in the peaceful joint mass movement to end the autocratic monarchy and achieve absolute democracy."

Kommenterar idag migrationsverkets hantering av asylsökande från Norra Irak i DNs nätupplaga.

Gårdagens manifestation gick över förväntan. Se, eller kanske hör, till exempel ekot. Ett stort antal talare, strålande sol och helt ok uppslutning med tanke på den korta kallelsetiden. Och på respektera fylls namnteckningarna på.

Idag publiceras en debattartikel i Svenska Dagbladet väl värd att spridas utanför stockholmskretsar. Undertecknad av också Lars Ohly även om det av nån anledning inte syns i nätupplagan. Den går under rubriken "privatlivet först av allt" vilket kan tyckas lite missvisande eftersom det främst handlar om hur kontrollsamhället begränsar integriteten och inte just att privatlivet är viktigare än nåt annat sådär i allmänhet. Men innehållet är intressant och viktigt:

"All användning av hemliga tvångsmedel, såsom exempelvis telefonavlyssning, kameraövervakning och lagring av trafikdata från internettrafik, sker på bekostnad av den personliga integriteten samt i vissa fall även andra rättigheter som yttrandefrihet, organisationsfrihet och rätten till en korrekt rättegång."

I en artikel i Sydsvenska Dagbladet idag diskuterar manliga partikamrater i olika ordalag det det faktum att det enligt tidningens beräkningar ser ut att bli en kvinnlig majoritet i partiets riksdagsgrupp efter valet. Jag har förstås ingen anledning att recensera enskilda personer, nomineringar eller listornas sammansättning eftersom det bäst görs av de som skall företrädas. Inte heller har jag för avsikt att göra det till ett återkommande inslag på den här sidan att gå i polemik med kamrater i min egen riksdagsgrupp, men den här gången vill jag ändå meddela att jag inte delar den generella kritik som Anders Wiklund enligt citatet ger uttryck för.

"Han anser att kvinnodominansen försvagar partiets kompetens inom vissa områden: – Risken är att frågor som har med könsmakt och feminism att göra placeras högre på dagordningen – om det nu går. "

Jag ser inte detta som en risk, utan som en möjlighet. Och nej, det betyder inte att man inte får säga klass hur många gånger man vill. Den diskussionen har vi passerat sen länge.