"Fru talman! Har inte en papperslös händer, organ, lemmar, kropp, sinnen, känslor och passioner? Drabbas inte han av samma sjukdomar, botas inte han av samma läkemedel, värms inte han av samma sommar och fryser inte han i samma vinterköld som en medborgare? Om ni sticker oss, blöder vi inte?´"
Läs hela anförandet på nästa sida och se debatten i web-TV här.
Anf. 2 KALLE LARSSON (v):
Fru talman! Har inte en papperslös händer, organ, lemmar, kropp, sinnen, känslor och passioner? Drabbas inte han av samma sjukdomar, botas inte han av samma läkemedel, värms inte han av samma sommar och fryser inte han i samma vinterköld som en medborgare? Om ni sticker oss, blöder vi inte?
Jag vet inte, fru talman, hur många i kammaren som kan sin Shakespeare, men så där kanske en modern Shakespeare skulle ha sammanfattat sin kritik mot samhället i dag.
Citatet är hämtat och omskrivet från Köpmannen i Venedig.
Statens svar på den frågan har hittills varit, och blir också i dag, nej.
Jag har hämtat den inledningen från en artikel i Aftonbladet av Petter Larsson. Den säger en hel del om vad den diskussion vi i dag har att genomföra handlar om.
Den som är papperslös är i dag rättslös. Saknar du papper saknar du rättigheter. Sådan är verkligheten för de tusentals människor som lever gömda och papperslösa i Sverige. Man står utan rättigheter att klaga på en arbetsgivare som utnyttjar en hänsynslöst, utan möjligheter att driva några rättsliga processer när den lön man får antingen uteblir helt eller visar sig vara 20–25 kronor i timmen. Att vara papperslös är också att vara maktlös och stå utanför alla de sociala trygghetssystem och strukturer som vi, som är födda i landet och medborgare här, tar för självklara.
Visst är det nu slutligen på gång ett förslag från regeringen om att barn till gömda och papperslösa ska få rätt till skolgång. Det förslag som Vänsterpartiet och Miljöpartiet under den förra mandatperioden tvingade igenom ska nu ändå så småningom genomföras. Faktum kvarstår: Att vara papperslös är att vara ansiktslös, att hela tiden dölja sin identitet och hoppas att inte polisen eller någon annan upptäcker att man befinner sig i landet irreguljärt eller, som en del väljer att kalla det, illegalt.
Det kanske är de papperslösa som städar ditt kontor. Det är de papperslösa som säljer den där lunchen som du tyckte var så billig och bra. Det är de papperslösa som gör mycket av det som många andra aldrig skulle kunna göra i Sverige till så låga löner och under så orimliga arbetsförhållanden.
Därför är lösningen för de papperslösas situation i Sverige inte bara att stärka rättigheten till mänskliga rättigheter för de papperslösa. Det handlar ytterst om att man ska få rätten att börja bygga en framtid här i landet, rätten att få papper.
Till den debatt vi i dag har att sysselsätta oss en stund med har jag några kommentarer. Den handlar ju om rätten till vård.
Det som Sveriges riksdag nu är i färd med att besluta om är att stifta en lag som bryter mot de mänskliga rättigheterna. Borgerlighetens företrädare – måhända också Socialdemokraternas – kommer att förneka det. De kommer att säga: Det gör vi inte alls. Vi stiftar inga lagar som bryter mot de mänskliga rättigheterna. Hur skulle det se ut?
Skåda framför er. Det är just det som kommer att ske i dag.
Det står trots allt i konventionen om de sociala rättigheterna att alla ska skapa förutsättningar som tillförsäkrar alla läkarvård och sjukhusvård i händelse av sjukdom. Det kan ju inte vara en överraskning för kammarens ledamöter att detta är en av de mänskliga rättigheterna. Det är knappast en överraskning att det lagförslag som vi i dag har att ta ställning till inte ger papperslösa den självklara rätt som andra får.
Att vara papperslös är också att vara trygghetslös. Drabbas man av en sjukdom eller av en olycka kan man få akut vård, men man måste betala den själv. En förlossning kostar 20 000–22 000 kronor enligt när jag senast kontrollerade siffrorna.
Många papperslösa är livrädda för att över huvud taget uppsöka läkare och sjukvård helt enkelt för att det finns, inte bara ett utan många, exempel på att man då blir anmäld till polisen.
Den lag vi i dag har att diskutera och ta ställning till bryter också öppet mot läkaretiken. Det är därför som så många läkare, sjuksköterskor, vårdbiträden eller läkarstuderande – de ordnar i dag en manifestation på Mynttorget här utanför riksdagen – är så upprörda över det lagförslag som regeringen avser att genomdriva med stöd av Socialdemokraterna.
Eva Nilsson Bågenholm, Läkarförbundets ordförande, sade på en hearing som Röda Korset och Vänsterpartiet gemensamt organiserade för ett tag sedan: Det strider helt mot våra etiska regler.
Anna-Karin Eklund, Vårdförbundets ordförande, sade: Vi utför vårt arbete oavsett vilken bakgrund en patient har.
Victor Aspelund, läkarstuderande och aktiv i IFMSA, sade: Vilken vård man får kan inte bero på tio siffror – om man har ett svenskt personnummer eller inte.
Medan regeringen tror sig vara i färd med att bara göra det som EU kräver av oss – översätta ett avtal till lag – skapar man ett vårduppror mot den egna politiken. Vad är det för verklighet man eftersträvar? Vill ni verkligen ha en situation där man i många av landets landsting från de professioner vi talar om öppet protesterar och gör uppror mot de lagar som ni är med om att genomdriva?
Hur klokt tänkt är det egentligen?
Vän av ordning – allianspartierna och Socialdemokraterna – säger förstås: Låt mig tydliggöra. Det här handlar ju bara om att översätta ett avtal till lag. Dessutom ska ju papperslösas rätt till vård utredas. Det är ju mycket mer än vad någon hittillsvarande regering har kunnat genomföra.
Precis så kommer de en efter en alldeles strax att kliva upp här i talarstolen och säga, och: Det löser sig sedan, kanske. Vi hoppas det.
Faktum är att man inte alls bara lagfäster ett avtal. Man gör tvärtom en mycket grövre kränkning och diskriminering om man lagfäster någonting som tidigare har funnits i ett avtal. Det blir då uppenbart vilka som inte omfattas. Ett avtal är en frivillig överenskommelse. En lag gäller hur detta land ska styras. Det är en väsentlig skillnad. Ser man inte den är jag tveksam till vad man har i Sveriges lagstiftande församling att göra.
Man hänvisar till en utredning. Men, fru talman, det finns ju ingen utredning. Det finns ingen utredare utsedd. Det finns inga direktiv fastslagna. Det finns inte ens någon enighet i regeringen om att man ska ha en utredning och vad den över huvud taget ska sysselsätta sig med.
I stället hänvisar man både i betänkandet och i artiklar i dagspressen till att det pågår diskussioner inom Regeringskansliet. Låt mig avslöja en hemlighet för dem som eventuellt lyssnar på den här debatten: Så skriver man när man inte har en aning om vad man ska göra. Så skriver man när man inte är överens. Så skriver man för att man ska kunna komma till riksdagens kammare och säga: Det löser sig. Vi lovar. Vi har ingen aning om hur, med vilken lag och vilka rättigheter, men vi diskuterar frågan.
Så kan de ledamöter i de borgerliga partierna och Socialdemokraterna som faktiskt reflekterar med sitt samvete över en fråga som denna känna att de hittar en liten utväg: Det bereds ju ändå inom Regeringskansliet. De diskuterar ju ändå frågan. De återkommer nog med ett förslag sedan.
Det vet vi ingenting om. När riksdagen i eftermiddag fattar beslut om denna lagstiftning finns det fortfarande ingen utredare utsedd och inga direktiv är fastslagna, om man inte har gjort det över natten men det skulle förvåna mig mycket.
Så säger man att det här är mer än vad tidigare regeringar har kunnat åstadkomma. Nej, det här är sämre än vad tidigare regeringar har kunnat åstadkomma, därför att det här är lagfästande av en diskriminerande ordning. Två gånger har Miljöpartiet och Vänsterpartiet med gemensamma krafter kunnat stoppa denna lag från att nå riksdagens kammare just därför att den är en diskriminerande lagstiftning. De socialdemokratiska regeringarna har vid flera tillfällen försökt lägga fram lagförslaget till riksdagens kammare men blivit förhindrade av våra två partier. Så ser verkligheten ut. Så ser historieskrivningen ut. Därför är det här inte längre än vad tidigare regeringar har kommit utan det är till och med sämre än vad tidigare regeringar har lyckats åstadkomma.
Jag väljer att med några ord kommentera den socialdemokratiska positionen. Skälen till det är rent tekniska. Jag måste ta upp det nu därför att ledamöterna från de borgerliga partierna har jag möjlighet att begära repliker på – och de ska få sina fiskar varma, som det heter, under de replikskiftena – men jag har ingen möjlighet att få replik på den talare som kom före mig i debatten. Därför, fru talman, måste jag säga att det är en obegriplig ståndpunkt som Socialdemokraterna i dag företräder.
Det står i det socialdemokratiska partiprogrammet, om jag inte är felinformerad, att de mänskliga rättigheterna utgör den gräns över vilken de politiska besluten aldrig får gå. Därför är min fråga till Magdalena Streijffert och Socialdemokraterna, inte formulerad av mig utan av Stockholms SSU-distrikt i flygblad här på morgonen: Hur kan socialdemokrater i riksdagen över huvud taget ens tulla på den bärande principen i vår ideologi, idén om alla människors lika värde?
Magdalena Streijffert säger också som en kritik av borgerliga ledamöter att det är märkligt att säga en sak i medierna och en annan här i kammaren. Jag är i ärlighetens namn inte säker på vem som gör sig skyldig till det värsta brottet i det avseendet.
Ytterst, fru talman, sönderfaller den här frågan i en ganska enkel människosyn. Är man i första hand människa eller är man i första hand medborgare? Ska de mänskliga rättigheterna vara medborgerliga rättigheter, något man förtjänar därför att man är född i ett visst land, har fått ett tillstånd i en hård och hänsynslös asyllagstiftning att få stanna eller har väntat alla de år som krävs för ett medborgarskap? Är det då man så att säga tillkämpar sig de mänskliga rättigheterna, eller har man dem av födsel och ohejdad vana bara för att man är människa? Mitt svar på den frågan är: Mänskliga rättigheter är mänskliga. Jag yrkar också därför bifall till reservation 1 under punkt 1.
Papperslösa har händer, organ, lemmar, kropp, sinnen, känslor och passioner. De drabbas av samma sjukdomar och botas av samma läkemedel, värms av samma sommar och fryser av samma vinterköld som alla vi andra. När ni sticker oss blöder vi.