Visst dryper folkpartiets förslag, presenterat på DNdebatt på torsdagen, av den numera sedvanliga retoriken om invandrade som problem, muslimer som inte vill göra rätt för sig utan föredrar att leva isolerade från samhället. Deras bakomliggande agenda, att lite lagom främlingsfientligt hacka på muslimer lite när man kan, förtjänar förstås att såväl avslöjas som kritiseras.
Jag tycker trots det att reaktioner om att detta bara skulle handla om folkpartiets främlingsfientliga populism missar något väsentligt. Förman måste skilja på detta och det faktum att det faktiskt är ett reellt problem att elever inte får ta del av alla undervisning på grund av religiösa/traditionella uppfattningar hos i första hand föräldrarna. Det gäller för övrigt såväl en del muslimer som en del kristna. Skolan skall vara en mötesplats för elever med olika bakgrund, en plats där argument och erfaranheter bryts mot varandra och varje elev har rätt att forma sin egen livssyn och samhällsuppfattning. Skall det bli möjligt kan man inte bara acceptera att föräldrar avgör om deras barn skall vara med på idrotten eller sex- och samlevnadsundervisningen. Var tar då skolplikten vägen? Skolplikt kan ju inte gärna gälla plikt att delta på den undervisning föräldrarna godkänner, för vad är det för plikt i det?
Det betyder förstås inte nödvändigtvis att man måste ändra lagen, för den föreskriver stor restriktivitet med undantag från undervisningen redan idag. Och visst finns det, såsom till exempel Rinkebyskolan, goda exempel på skolor där man genom diskussion och dialog kan se till att alla elever deltar i i stort sett all undervisning.
Att skylla all världens onda på muslimer som inte har nån lust att vara med i samhället är främlingsfientlig och idiotiskt. Att göra motstånd mot det till passivitet inför att barn och ungdomars rätt till kunskap och bildning inskränks är inte vägen framåt.