Jag har med stigande vämjelse följt de senaste dagarnas debatt om Ulrica Schenström. Jag vet att jag "förväntas" dela drevets skandalvittring, känna blodtörsten och njuta när offret faller. Men sorry. Glöm det. Visst tusan är det viktigt att svenska krisberedskapen är god, men för den svarar ett större antal personer än den nu avgångstvingade statssekreteraren. Debatten har därför egentligen mest handlat om att hon bette sig illa. Att hon var full. Att hon hånglade. Moralismen hänger tung över debatten, genomsyrar i stort sett varenda kommentar. Det får i alla fall mig att må illa.
Läs också Josefin Brink på samma tema.