Idag berättas det att alla skall läsa historia i skolan. Det påminde mig om tiden då vi var ensamma om att driva det. För det är inte ovanligt att det går till så, att våra idéer genomförs fast alla andra tävlar om att ta äran för att så sker. Så var det till exempel med de nästan 20 miljarderna som för några år sedan satsades på skolan under namnet "wärnersson-pengarna", trots att idéen föddes under ett möte på mitt arbetsrum och såväl s som mp första sade nej när vi tog upp det i budgetförhandlingarna. Men det är en annan historia, som säkert skall skrivas nån gång.
Jag vill istället ta er med tillbaka till den 18 mars 1999, då jag som nyvald riksdagsledamot för vänsterpartiet debatterade skolfrågor i kammaren.
"Fru talman! Det har pratats åtskilligt om historiska upplysningskampanjer den senaste tiden. Det har hävdats att kunskapen i historia bland ungdomar inte är tillräcklig och behöver förbättras. Låt mig för Vänsterpartiets räkning instämma helhjärtat i detta. Det har hävdats att en risk finns att man begår samma misstag som tidigare begåtts i historien om man inte känner till den. Låt mig instämma också i detta. Det är mot den bakgrunden som Vänsterpartiet i ett yrkande föreslår att historia inrättas som kärnämne i gymnasieskolan. Man hade kunnat tänka sig att det yrkandet skulle hälsas med om inte glädjetjut så kanske åtminstone några nöjda små nickanden från somliga partier som åtminstone gett sken av att vara intresserade av den här frågan - men icke. Visserligen har Skolverket fått i uppdrag att göra en översyn över undervisningen i historia, vilket vi ser positivt på, men faktum kvarstår: Inget annat parti stöder i dag yrkandet, även om man i betänkandet har letat fram några fina formuleringar om hur viktigt det är med kunskap i historia.Jag tror att detta säger en hel del om uppriktigheten bakom den av Folkpartiet hätskt bedrivna kampanjen för en upplysningskampanj om brott begångna i kommunismens namn. Syftet med den, vågar jag påstå, har aldrig varit att bland svenska skolelever öka förståelsen för historiska processer och skeenden. Snarare är den ett uttryck för ett desperat parti som
ser sin väljarbas fly. Stödet bland människor för Folkpartiet i dag står snarast i direkt omvänd proportion till dess inflytande över landets ledarsidor, om man säger så. Det är ynkedom att i sken av omtanke om demokratin attackera Vänsterpartiet, som har stått - och fortfarande står - i förgrunden i kampen för demokrati i det här landet. Och det är dubbel ynkedom att man i dag avslöjar, om nu så blir fallet, att man inte ens är intresserad av en stärkning av de historiska
kunskaper man påstått sig se hotade. Det är ynkedom, men det är knappast överraskande - inte för ett parti som i grunden så innerligt försvarar ett orättvist och orättfärdigt samhällssystem. De elever som strejkat i Skåne för ökade resurser till skolan gör enligt min mening en större insats för demokratin och kunskapen om historia i Sverige än tio folkpartistiska upplysningskampanjer. Tack för ordet."
Det därpå följande replikskiftet med Ulf Nilsson (fp) är också det intressant ur en hel del aspekter. Inte minst är det lite underhållande att läsa en dag som denna, när folkpartiet försöker sno åt sig äran av att alla elever skall läsa historia.