Visst skall jag så småningom berätta hela historien om vad som nu verkar bli regeringens brott mot allmänt språkbruk när de inte erkänner att det faktiskt råder väpnad konflikt i såväl Irak som Afghanistan, men jag avvaktar. Än finns det vägar att pröva innan jag fäller min dom.
Håll tills vidare till godo med denna ledare som jag skrivit till vänsterpartiets tidning Vänsterpress :
Ögonen. De är det första jag ser när jag stiger in i rummet. Blickarna från det hundratalet män som under tystad snabbt kastar i sig den mat de har framför sig. Ögon som vittnar om hopp, och om förtvivlan. Blickar som hastigt sänks när de möter min. Ett fängelse. Det är den första tanken jag tänker i det rummet. Alla intryck stämmer med den bild jag fått från hur många amerikanska fängelsefilmer som helst. Män. Svarta. Undvikande. Tysta. Och vakter. Uniformerade. Barska. Batongbeväpnade.Vi är på en flyktingförläggning på Teneriffa. Några kilometer bort svalkar sig tusentals eurostinna turister i havet, släcker törsten på uteserveringarna. Deras blickar söker sig ut över havet, och de ser frihet. Att resa och att leva. Frihet de fått därför att de fötts i Sverige, Tyskland eller kanske Frankrike. På tillräckligt avstånd från krig och förödelse för att de inte skall behöva känna sig direkt medskyldiga. För männen jag ser framför mig har havet fått en annan innebörd. Några kanske minns de enorma fiskartrålarna från storföretagen som tömde haven utanför Afrikas kust. Alla har de använt det för att fly över. Från de väpnade konflikterna i Senegal eller Mali, från politiskt förtryck i Algeriet eller Marocko eller från den fattigdom som den rika världens röveri skapat. I rangliga båtar, i många dagar har de färdats, och dessa är de som till skillnad från många kom fram.
Väl här gör myndigheterna vad man kan för att undvika att de skall kunna söka asyl. Ingen eller för lite information och halvt förtäckta hotelser om vad som skall ske med den som faktiskt använder sin konventionsstadgade rätt att söka skydd undan förföljelse. Så skapas bilden av de ”ekonomiska invandrare” som påstås skölja över Sydeuropa, de som högern (ja, numera alla fyra partierna) och socialdemokraterna i Sverige använder för att legitimera den stenhårda flyktingpolitiken. Så vrids samtalsklimatet, och samhällsklimatet. Steg för steg, ord för ord, utspel för utspel. Den hårdföra politiken ger näring åt myten om att de som kommer egentligen inte behöver vara här. Att de bara vill leva på vår välfärd och att vi är heljusta som låter dom stanna. Retoriken som användes friskt av Ny Demokrati på sin tid har blivit rikssvenska.
Senaste nytt är regeringens förslag om arbetskraftsinvandring. Nej, inte förslaget om att ökade möjligheter för den som önskar att söka arbete i Sverige, för så långt råder ingen politisk oenighet. Hade man lämnat förslag med garantier om lika lön och rättigheter på arbetsmarknaden, med permanenta tillstånd och utan risk för underminering av asylrätten hade saken varit enkel. Fast det förstås, då hade regeringen inte uppnått vad man är ute efter. Ställa arbetare mot arbetare genom att ge arbetsgivarna rätten att importera den arbetskraft man påstår sig behöva, till den ersättning man är beredd att betala. Ge legitimitet åt den hårda flyktingpolitiken, eftersom så många ändå inte är ”riktiga flyktingar”.
När jag försöker möta de undflyende blickarna på Teneriffa talar i mitt huvud Majakovskij: ”Långt bortom vågor av sorg och nöd finns en jungfruelig plats, en dal där offer och död inte längre finns.” Och jag tänker i det ögonblicket att striden för människovärdet står här och nu. För en flyktingpolitik värd namnet. För att arbetare aldrig igen skall ställas mot arbetare. För en tid då ögon kan mötas utan rädsla, utan skam, utan underkastelse. Naivt? Kanske. Nödvändigt? Absolut.
Kalle Larsson