ALLTID RÖTT

Anf. 38 KALLE LARSSON (v):
Fru talman! Många miljoner människor befinner sig i dag på flykt undan krig, förföljelse, tortyr, utsatthet och trakasserier. I många av de krishärdar som människor tvingas fly ifrån används svenska vapen. Detta, om något, torde stämma till eftertanke.
Människor flyr i dag från Irak. Flera miljoner människor befinner sig på flykt undan den folkrättsvidriga ockupation som USA och dess allierade genomför med passivt stöd av den svenska sittande regeringen. Människor flyr från Afghanistan och den ockupation som där också skedde och inleddes i strid mot folkrätten. Människor flyr från Libanon och Somalia – två andra platser där USA:s anspråk på världsherravälde har gjort sig gällande och där man har tagit sig rätten att tillsätta och avsätta regeringar efter eget behag.
Människor flyr från förtryckets Etiopien. Det är ett land där den politiska demokratin i praktiken är avskaffad. Oppositionella fängslas och politiska ledare fråntas sina möjligheter att agera och kritisera den sittande regimen.
Människor flyr från Bangladesh. Människor flyr från Eritrea. Människor flyr från många latinamerikanska länder där olika statsapparater har utsatt dem för en förföljelse och ett förtryck som de inte kan leva med.
Jag tror att den bakgrunden är värd att ta med sig när vi i dag diskuterar migrations- och asylpolitik.
Svaret på utmaningen borde bli en rättvisare världsordning, att utjämna de ekonomiska motsättningar och klyftor som finns i världen, att avskriva de skulder som de fattigaste länderna har till Sverige och andra länder. Svaret borde bli kamp mot militarismen och att verka för nedrustning, att i praktiken – inte bara i retoriken – avbryta den svenska vapenexporten till krigförande länder som i dag är ganska omfattande. Svaret borde dessutom vara att välkomna dem som tvingas fly från sina hemländer, att välkomna dem till Sverige så att de kan få sin konventionsstadgade rätt att söka skydd undan förföljelse tillgodosedd.
Svaret är än så länge i allt väsentligt ett annat. Svaret är fortsatt ockupation. Svaret är krig och fortsatt vapenexport – i det sista fallet också från Sveriges sida, i de två första med passivt stöd från Sverige. Svaret är stängda gränser. De lagliga möjligheterna att utifrån söka sig in i EU eller Sverige för att få asyl är i dag i det närmaste obefintliga. Människor tvingas i stället att ta sig till EU och Sverige på olagliga vägar hänvisade till människosmugglare som ibland profiterar på deras utsatthet.
Man bygger just nu murarna runt ”Fästning Europa” högre och högre. Medan vi pratar tillsätter man snabbinsatsstyrkor inom EU. De kallas faktiskt snabbinsatsstyrkor. De ska kunna skickas till den del av den europeiska unionen där människor för tillfället har hittat en liten glugg att göra det som man har konventionsstadgad rätt att göra, nämligen söka sig till ett annat land och få skydd undan förföljelse.
Man upprättar kommandocentraler – de kallas faktiskt kommandocentraler – för att omöjliggöra att flyktingkonventionen fungerar i praktiken.
När vi borde se en utveckling mot en rättvisare världsordning, ett välkomnande av människor som tvingas fly och fler lagliga vägar in i EU ser vi alltför mycket av det motsatta. Det är självfallet politiska frågor. Omfattande politiska förändringar är nödvändiga. Vi har sett politiska förändringar till det bättre de senaste åren. Missförstå mig inte. Det pågår alltså en dragkamp mellan dem av oss som vill utöka rätten till asyl och få den att komma åtminstone i någon överensstämmelse med internationella konventioner och dem som i allt väsentligt svarar på utmaningen med högre murar och restriktivare regler och praxis.
Ett exempel på en sådan positiv förändring är den tillfälliga asyllagen som för en tid sedan gav tusentals människor möjlighet att stanna i Sverige permanent som annars hade varit förvisade till ett liv i ovisshet i Sverige eller riskerade att sändas tillbaka. Inte för alla – jag återkommer till det – men för dem som fick stanna var det en möjlighet att börja bygga ett bättre liv.
Nedläggningen av Utlänningsnämnden, en ny mer rättssäker instans- och processordning är ett annat sådant positivt exempel. Det saknas inte kritik från vår sida mot hur den nya instans- och processordningen fungerar. Vi är oroliga över utfallen i olika delar av landet. Vi är oroliga för att sekretessen fortfarande inte är löst i en del avseenden. Vi är oroliga för att man inte tillräckligt väl tar hänsyn till UNHCR:s riktlinjer när man fattar beslut, till exempel i fråga om flyktingar från Irak.
Det är ändå positiva förändringar. Man måste kunna se det för att inse att en politisk förändring är möjlig och för att se den dragkamp som pågår.
I detta betänkande lägger vi förslag på en mängd olika områden. Jag tror att jag räknade till 49 reservationer. Vi är ensamma eller tillsammans med andra partier medskyldiga eller medansvariga för 34 av dem. Det ska inte ses som en allmän vilja att vara i opposition. Det finns inget egenvärde i detta. Vi är gärna med och påverkar betydligt mer än vad vi gör i dag. Detta ska i stället ses som ett exempel på att vi på en rad olika punkter inser att en politisk förändring är nödvändig. Det handlar om många olika saker. Det handlar om att Dublinkonventionen inte borde användas på det sätt som görs. Det handlar om att Sverige borde begära omförhandlingar av det som kallas för transportörsansvar. Det handlar om att man borde få arbeta under hela asyltiden och att man borde få svenskundervisning under hela den tid som man befinner sig i Sverige. Hur kan det vara en börda att kunna ett språk, även om man sedan reser tillbaka?
Jag vill särskilt lyfta fram ett par frågor. Den första gäller uppehållstillstånd för papperslösa. Som tidigare talare nämnde utnyttjas i dag människor som befinner sig i Sverige utan papper hänsynslöst. Det stämmer att de tvingas leva i en skuggtillvaro där de inte får sina mänskliga rättigheter tillgodosedda och inte får sina rättigheter på arbetsmarknaden tillgodosedda.
Vi är tillsammans med Socialdemokraterna, överraskande nog kanske, överens om att man borde se till att människor som är papperslösa får bättre möjligheter att agera gentemot arbetsgivare som utnyttjar dem. Men den logiken fungerar ju bara om man samtidigt är beredd att agera för att dessa människor också ska få tillstånd att stanna här. För vem är beredd att använda sig av möjligheten att vittna mot en arbetsgivare som man är tvungen att ha som arbetsgivare om man sedan inte anses ha rätt att stanna i Sverige? Där tycker jag till och med, om jag ska vara helt ärlig, att det ligger lite grann i majoritetens argumentation på den punkten att det enda logiska här är att agera både för ett stärkt skydd gentemot arbetsgivare som utnyttjar människor som är papperslösa och för människors möjlighet att permanent få stanna i Sverige. Som jag sade gav den tillfälliga lagen tusentals människor möjlighet att stanna. Men den innebar också att tusentals människors rättmätiga krav på att få möjlighet att bygga en framtid här avvisades.
Jag har träffat människor som har levt här i fyra, fem, sex, åtta eller tolv år och som kallas ensamstående därför att de inte har barn i Sverige, utan de kanske har barn i hemlandet, som om det skulle vara lättare att i tio–tolv år leva i Sverige och inte ens få se eller träffa sina barn.
För rätten att börja bygga en framtid här är det därför nödvändigt med en politisk förändring, och jag yrkar därför bifall till reservation 18 under punkt 15. Det är dags nu att inse konsekvenserna till fullo av den tidigare rättsosäkra ordningen och ge papper till dem som behöver det.
Fru talman! Jag skulle vilja försöka, även om det inte är lätt för mig, jag erkänner det, så att säga lyfta mig lite grann från den partipolitiska diskussionen. Jag är för en del av kammarens ledamöter känd för att vara en person som ofta partipolitiserar och försöker få fram motsättningar. Jag tror att det är nödvändigt för en god politisk debatt. Men i minst ett avseende i detta betänkande borde vi kunna leta efter en möjlighet att agera samfällt. Det handlar om de regler som i dag gäller för möjligheten att återförenas med eller att få leva tillsammans med den person som man älskar.
Jag har under de senaste månaderna stött på fall där människor som har varit samlevande och i vissa fall gifta med personer från Azerbajdzjan, Etiopien, Angola eller Colombia har fått beskedet att man tror på deras beskrivning av att deras förhållande är genuint och äkta. Men man säger att för att deras partner ska få stanna här i Sverige måste vederbörande åka tillbaka till hemlandet för att ansöka om att få komma tillbaka till Sverige och få möjlighet att leva med sin partner, detta trots att det i flera av dessa fall, som knappast är okända för kammarens ledamöter, finns risk för att de personer som reser tillbaka utsätts för förföljelse och andra former av trakasserier.
Jag skulle vilja vädja till kammarens ledamöter att noggrant läsa reservation 11 under punkt 10, som jag härmed yrkar bifall till. Den reservationen skulle nämligen ge oss en möjlighet att låta det vara gällande som egentligen i praktiken är bestämt. Det finns ju ett undantag i dag i lagstiftningen som medger att om det finns särskilda skäl ska man inte behöva åka tillbaka till hemlandet för att söka. Men uppenbarligen behövs det ett beslut från denna kammare för att det också ska börja gälla i verkligheten.
Fru talman! Vi fick av Göte Wahlström en beskrivning av hur de politiska positionsförflyttningarna sker. Göte Wahlström välkomnade att det skedde en förändring. Och det kan jag förstå därför att det i stor utsträckning är en positionsförändring som närmar sig den som Socialdemokraterna tillsammans med Moderaterna tidigare har stått för, det som fler partier än vi tidigare har kallat en inhuman och rättsosäker asylprocess och flyktingpolitik. Samtidigt kan man möjligen notera att Göte Wahlström använder en stor del av sitt eget anförande till att stödja förslag som vi gemensamt med Socialdemokraterna faktiskt har kommit fram till. Så också där sker det väl en liten positionsförändring. Om det sedan bara är därför att Socialdemokraterna för tillfället är i opposition återstår att se. Jag har sagt det tidigare, och jag säger det igen, nämligen att om det ska ske en positionsförändring från socialdemokratin i svensk flyktingpolitik vill jag se den bekräftad i voteringar i kammaren eftersom det är det som spelar roll. Då kommer jag att välkomna den eftersom den hade varit väldigt välkommen.
Jag ska säga något om de andra partierna. För ett år sedan hade kammaren en liknande debatt som denna. Då röstade samtliga borgerliga partier för att Dublinkonventionen inte skulle användas så restriktivt som i dag. Nu har samtliga borgerliga partier ändrat uppfattning och har ingen kritik mot Dublinförordningen. Varför har ni bytt uppfattning?
För ett år sedan i samma debatt krävde Kristdemokraterna, Folkpartiet och Centern att begreppet synnerligen ömmande omständigheter, som finns i lagstiftningen, skulle ändras till särskilt ömmande omständigheter. Vi står bakom ett sådant förslag i dag, varför gör inte ni det? Vad är det som har hänt under detta år som gör att ni nu har övergett en uppfattning som var så självklar för ett år sedan?
För ett år sedan tyckte både Kristdemokraterna och Centerpartiet att förvar skulle användas mycket mer restriktivt och att det måste finnas en tidsgräns för hur länge man får sitta i förvar. Jag måste fråga Kristdemokraterna och Centerpartiet: Varför stöder ni inte detta förslag i dag? Det ligger ju här på kammarens bord. Det går utmärkt att stödja det förslag som ni för ett år sedan tyckte var ett utmärkt förslag.
Samma partier, Kristdemokraterna och Centerpartiet, tyckte för ett år sedan i motsvarande debatt som den som vi har i dag att asylvisering var en alldeles utmärkt idé, alltså att man skulle kunna söka ett visum för att kunna söka asyl och att man skulle öppna en laglig väg in i EU och Sverige för att söka asyl.
Min avslutande fråga är: Vad har hänt under detta år som gör att Kristdemokraterna och Centerpartiet har övergett denna uppfattning? Det kan väl ändå inte vara så enkelt, fru talman, som att man nu ingår i regeringen?