ALLTID RÖTT

Anf. 201 KALLE LARSSON (v):
Fru talman! Så är det dags att diskutera inte barn i politiken, som vi nyss gjorde, utan ekonomisk politik för äldre. Det är ett lika angeläget område. Det här rör sig om människor som har spenderat många långa år för att bygga upp den välfärd som alla vi andra när vi har gått i skolan, när vi har varit sjuka och när vi har behövt stöd och hjälp av andra har kunnat ta del av.
Man ska komma ihåg det, inte därför att man ska belöna någon på äldre dagar, utan därför att människor har gjort insatser som de har rätt att få tillbaka. Det handlar inte om några gåvor – det är inte fattigvård vi ska hålla på med. Äldre människor i det här landet, precis som andra, har vissa rättigheter. En rättighet man har är rätten att åldras med värdighet.
Det betyder mängder av saker. Några av dem ingår inte alls i dagens betänkande och dagens diskussion. Det handlar förstås om en äldreomsorg värd namnet, om att man inte ska behandlas ovärdigt och ibland till och med människoförnedrande när personalen inom äldreomsorgen inte har tid med de personer som de ska finnas till för.
Jag tror att man ska vara medveten om att pensionärer var den grupp under 90-talet som, möjligen tillsammans med dem som då var unga, betalade allra mest för nedskärningarna och försämringarna. Under ett antal år skrevs inte pensionerna upp i takt med prisutvecklingen. Därför urgröptes hela pensionssystemet och hela pensionernas värde. Det var ett stort bekymmer, och jag ska återkomma till vad vi vill göra åt den saken.
En sak som man inte kan gå förbi när man diskuterar situationen för äldre är det nya pensionssystemet. Vi är från Vänsterpartiets sida, som är väl bekant för denna kammare, motståndare till det systemet. Om man någon gång ska tala om Robin Hood på ett passande sätt så inte är det nya pensionssystemet ett exempel på hur Robin Hood har agerat. Tvärtom – det är ju ett system som har införts och som innebär att många får lägre pension än tidigare, att kvinnor får generellt lägre pension än vad de hade med det gamla ATP-systemet. Att man spelar bort pensionärernas pengar på börsen har väl föga med rättvisepolitik eller med Robin Hood att göra.
Det kommer repliker, och det ska bli intressant att diskutera inte bara själva innehållet utan också den process som föregick beslutet om pensionssystemet.
Socialdemokraterna genomförde en enkätundersökning bland sina partiföreningar vars resultat man gömde i en byrålåda. Man offentliggjorde den inte ens för sina egna medlemmar, för då hade det varit väldigt svårt att genomföra ett sådant system.
Pensionsarbetsgruppen åtog sig i slutna församlingar, hemligt, att värna pensionsöverenskommelsen, i ett system där vi ändå har traditionen att det är öppenhet runt de former som föregår beslut i riksdagen som ska vara gällande.
Det är ett citat fritt ur minnet – det ska erkännas – men vår förre statsminister sade vid ett tillfälle något i stil med att ”folk kommer inte att gilla det här när de förstår vad vi har gjort”, syftande på pensionssystemet. Jag tror att han hade rätt. Jag tror till och med att han börjar få rätt, för det går upp för alltfler att de där orange kuverten man får inte bara är någonting man kan slänga undan och inte bry sig om, utan faktiskt är en förespegling om hur pensionen för en själv så småningom kommer att se ut och att det inte ser särskilt bra ut.
I anslutning ännu tydligare till det som är dagens betänkande föreslår vi att man ska kompensera ATP-pensionärerna för den urgröpning som tidigare har skett av pensionerna. Jag har många gånger ställt frågan i kammaren och inte någon gång fått ett riktigt bra svar.
Det är klart att man kan svara med att pensionärer som grupp har fått en bättre ekonomisk situation. Men det som har hänt under 1990-talet och början av 2000-talet har varit nödvändiga förbättringar för pensionärer och är inte att anse som en ersättning för den urgröpning av värdet på pensionerna som tidigare gjordes. Många andra grupper har också fått ekonomiska förbättringar, och det är med dem man ska jämföra de förbättringar som pensionärer har fått, inte se dem som en kompensation för den urgröpning som skedde.
Vi föreslår därför i betänkandet att man ska göra denna engångsuppräkning av pensionerna.
ATP-pensionärerna har fått vänta länge. Det var någon som sade till mig i en korridor: Jag undrar vad de tycker att de ska vänta på. Är det att de ska dö bort allihop så att det inte blir så dyrt att återställa pensionerna? Jag tror inte det själv, men jag undrar vad svaret på frågan egentligen är. Hur länge ska de behöva vänta?
Fru talman! Vi välkomnar förstås de förbättringar av bostadstillägget som nu görs. Vi har själva drivit sådana förbättringar under många år, och det är bra att se att också den borgerliga alliansen genomför dem, eller framför allt inte vågar backa från de löften som man tidigare har givit under hård press från andra politiska parter. Men vi vill gå längre.
Vi föreslår att man höjer taket, att man höjer nivån de kommande åren och att man ser till att de sämst ställda pensionärerna får en bättre ekonomisk situation. På de här punkterna, där vi är överens med Socialdemokraterna och det också finns andra som är intresserade av att göra de här förbättringarna, vad blir svaret från alliansen varför man inte vill genomföra de här förbättringarna nu? Jo: Det kanske vi vill, sedan eventuellt, när det ekonomiska utrymmet så medger. Det kan man ju skriva, men om det ekonomiska utrymmet inte finns nu undrar jag när det kommer att finnas.
Vad har vi för ekonomisk situation i det här landet i dag? Ja, Ekonomistyrningsverket beräknar att vi ska ha ett budgetöverskott på 14 miljarder kronor. Det finansiella sparandet för nästa år är 16 miljarder kronor. Menar alliansens företrädare verkligen att det då inte finns utrymme för de 120 miljoner kronor som det skulle kosta att ta ett steg på 1 % när det gäller höjningen av bostadstillägget? Kan det verkligen vara den seriösa argumentationen? Eller försöker man föra kammarens ledamöter bakom ljuset genom att låtsas vilja genomföra en förbättring senare men sedan kunna backa från den för att det ekonomiska utrymmet aldrig infann sig?
Fru talman! Jag yrkar därför bifall till reservationen 33 under punkten 41.
Det finns ett utrymme att göra någonting redan nu för att förbättra bostadstillägget för pensionärerna ytterligare. Det vore en välgärning att göra det, därför att det här är människor som inte förtjänar vår välgörenhet utan som förtjänar den rätt som de själva har tillkämpat sig genom att vara med om att bygga upp det här samhället. Detta om något borde innebära att man har rätt till en värdig ålderdom. Det är dags att göra någonting. Det går att återställa pensionernas värde, men också att öka bostadstillägget. Jag har svårt att se vid vilket tillfälle det ekonomiska utrymmet skulle bli bättre än precis nu.