ALLTID RÖTT

Anf. 136 KALLE LARSSON (v):
Herr talman! Jag hade egentligen tänkt inleda mitt anförande med en lite annan ingång, och jag ska återkomma till den. Efter Helena Frisks anförande måste jag dock börja med en liten kommentar i marginalen. Det är fascinerande hur mycket den socialdemokratiska regeringen har åstadkommit genom åren. Det var ju så det beskrevs, och så radades reformerna upp. Den som vill göra en historisk exposé över utvecklingen de senaste åren på barnpolitikens område gör nog rätt i att granska källorna en del. Då kan man nämligen notera att på punkt efter punkt i det som Helena Frisk just räknade upp har förslagen kommit från Vänsterpartiet. Flera gånger har Socialdemokraterna i kammaren röstat ned dem för att året efter ansluta sig till dem. Ni är välkomna att ansluta er till Vänsterns politik, men låtsas inte att den är er egen!
Mycket mer allvarligt, herr talman, är att familjefundamentalismen är på väg tillbaka i det här landet. Det är allvarligt, för vi vet vad familjefundamentalism tidigare i historien har inneburit. Det har handlat om att man vill undvika att tala om det som sker inom hemmets fyra väggar. Man vill sopa under mattan allvarliga samhällsproblem som ojämställdhet, våld mot kvinnor och problem i en mängd andra avseenden. Man vill se familjen som den enda viktiga beståndsdelen i byggandet av samhället. Har man den utgångspunkten bygger man också ett samhälle av konservatism och av gamla traditioner som egentligen inte har något större värde i ett modernt samhälle.
Man behöver inte ens bifalla den motion av Alf Svensson och Mikael Oscarsson som behandlas i dagens betänkande om att äktenskapet som samlevnadsform ska stödjas. Det är nämligen ändå ungefär så politiken är utformad.
Det är klart att detta är allvarligt, för det ger också en mängd effekter. Flera barn kommer att tvingas leva fattiga. Risken är stor att vi i framtiden kommer att få se ett ökat hemlighållande av det som rör de nära relationerna. Dessa ska nämligen avpolitiseras på något vis. Det här är allvarligt, för det är steg tillbaka – steg tillbaka mot ett samhälle som många av oss har kämpat länge för att vi ska göra någonting åt och komma ur.
Kärnfamiljen som norm för hela samhällsbygget måste nu överges. Det ser ju inte ut så. Det är inte mamma, pappa och två tre barn som är modellen i det Sverige vi i dag lever i. Man kan önska, som många kristdemokrater och säkert också en och annan minister längre ned på talarlistan gör, att vi skulle kunna komma tillbaka till detta samhällssystem, men det är inte möjligt.
I stället måste vi nu gå vidare. Vi måste därför i dag tydligt och klart redovisa från Vänsterns sida att vi naturligtvis avvisar de försämringar som regeringen vill genomföra.
Vi vill göra egna förbättringar och reformer. Vi vill att det här området – politikområdet, som det av någon anledning heter här i riksdagen – byter namn till ekonomisk barnpolitik för att visa att det inte är familjer vi talar om utan barn och deras villkor. Här möts vi av samma oförstående argumentation som vi har mötts av från socialdemokratiska regeringar tidigare. Man verkar inte vilja förstå att det är en ny familjeform, eller många nya former av samboende, som råder i det här landet.
Vi vill också att man tar fram en handlingsplan för stöd till de barn som lever med ensamstående föräldrar. Där måste ingå ett förbättrat underhållsstöd. Vi vill, som ett tips till Socialdemokraterna inför kommande motionsförslag och liknande, både indexera och höja underhållsstödet ytterligare, och vi lägger i vår budgetmotion fram förslag för att lyckas med detta. Där måste också bostadsbidraget ingå.
Vi måste garantera att de barn som lever i familjer som tar emot försörjningsstöd, socialbidrag, också alltid kan få ta del av barnbidragshöjningen. Det låter annorlunda när man lyssnar på alliansens företrädare nuförtiden. Det är synd, för varför ska fattiga barn inte ha rätt till höjningarna av barnbidraget?
Vi vill också att man tillför politikområdet ett nytt mål, nämligen att politikområdet ska bidra till ökad jämställdhet. Vore det så dåligt? Nej, inte ens majoriteten säger att det vore dåligt. Man säger till och med: Det är bra! Så ska politiken verka. Därför behöver vi inte skriva det. Men om vi är överens om att politiken ska bidra till ökad jämställdhet, varför inte också skriva in det? Om det enda problemet är att detta är ett förslag från Vänsterpartiet välkomnar jag er att återkomma med förslaget själva nästkommande gång ni får chansen.
En av de viktigare punkterna i betänkandet på detta område är kraven på en individualiserad föräldraförsäkring. Varför är det viktigt? Först och främst är det en principiell fråga. Det finns inga andra förmåner inom socialförsäkringssystemet som kan överlåtas till en av föräldrarna. De är individuella. Man kan inte överlåta sin sjukpenning till någon annan. Varför ska man göra det med föräldrapenningen?
Enda skälet till att den här försäkringen är uppbyggd på det sättet är att samhället och den politiska majoriteten, i det här fallet bestående av samtliga andra partier, fortfarande anser att kvinnor är föräldraansvariga. Män har barn som fritidssysselsättning. Hur ska det annars tolkas att man inte är beredd att med politiska medel göra något som verkligen skulle förändra situationen?
Den modell som finns i dag innebär att kvinnors pensioner, karriärmöjligheter, anställningsmöjligheter och anställningstrygghet försämras i jämförelse med mäns därför att det är kvinnor som tar ut den avgörande delen av föräldraförsäkringen. Någon kan påstå att det är frivilligt. Men ärligt talat är frivillighet inte så enkelt som att det bara handlar om att säga: Gör si eller så! Det handlar också om bygga de samhällsmodeller som gör valen enkla eller svåra. Vi har föreslagit en individualisering.
Helena Frisk måste jag återkomma till en gång till. Hon hittar ju inte några förslag som ökar jämställdheten. Jag tror att hon avsåg alliansens majoritetstexter. Men här kommer det verkliga förslag som faktiskt skulle öka jämställdheten. Det avvisar dock samtliga andra partier.
Med vilka argument gör man det? Inte minst är det intressant att titta på de argument man använder och själv föreslår.
Jag citerar ur Socialdemokraternas reservation på den här punkten: ”En utveckling av föräldraförsäkringen skulle vara en av de effektivaste åtgärderna för att skapa jämställda villkor i såväl arbets- som samhällsliv. Mot bakgrund av ovanstående vill vi gå vidare och utveckla fler förslag baserade på Föräldraförsäkringsutredningen.”
Vad betyder det – att ni inte ens ansåg att ni hade pengar i er egen budget för att föreslå något i den riktningen? Vi vill gå vidare. Kom igen nu! Våga lite mer än ni just nu vågar och anslut er till vad som skulle kunna vara ett förslag som faktiskt i grunden förändrar maktförhållandena mellan könen! Det finns till och med en och annan folkpartist som har begripit detta, och en och annan socialdemokrat har motionerat om det i anslutning till detta betänkande.
Också när det gäller Miljöpartiet är det lite oklart. Antingen vill man genomföra informationskampanjer eller också vill man utvärdera de informationskampanjer som genomförts för att se om de har fått avsett resultat. Det kan vi redan nu säga att de inte har fått, för något jämnt uttag av föräldraförsäkringen har vi ännu inte sett – inte ens någon stor skillnad under de senaste åren.
Mina vänner! Det är klart att situationen är allvarlig därför att också att inte göra någonting är ett stort problem för jämställdheten.
Vi är helt övertygade om att vi i ett kommande samarbete mellan de partier som nu närmast har räknats upp kommer att kunna övertyga med goda argument.
Det enda som alliansen än så länge har pratat om, och dessutom lite löst, är en jämställdhetsbonus – som om man skulle behöva fjäska för män för att de ska stanna hemma, som om det inte är en rättvisefråga och som att det inte är ett självklart ansvar för varje man som är kapabel att sätta barn till världen att också ta hand om dem på samma villkor som kvinnan.
Med detta vill jag säga att jag står bakom samtliga reservationer men yrkar bifall endast till reservation 38 under punkt 46.
Jag ska ägna den sista lilla stunden åt att säga några ord om det som brukar kallas för fusk. Det är klart att ingen tycker att man får fuska. Man kan ställa sig här i riksdagens kammare eller i vilken sal som helst och säga: Alla som tycker att man får fuska räcker upp handen. Ingen kommer att göra det.
Det vi nu får höra från alliansens sida är att man tänker spara hundratals miljoner på att minska fusket – 500 miljoner inom det här området. ½ miljard ska man spara därför att det fuskas så enormt mycket ute i samhället. Men har man lyckats med de fuskjägare som hittills har anställts? Nej, de har inte ens dragit in tillräckligt för att det ska räcka till att betala deras egna löner.
Nej, det här fuskjagandet handlar egentligen om någonting annat. Det handlar om att använda det faktum att en del påstås fuska till att ifrågasätta de generella modellerna som helhet och till att misstänkliggöra dem som är utsatta och som behöver använda sina försäkringar. Därför avvisar vi de satsningarna, och därför lägger vi själva fram förslag både på detta område och på en mängd andra områden – förslag som i stället stärker den generella välfärden, som ger rätten till arbete, bostad och utbildning och som också inom området ekonomisk barnpolitik stärker barns situation i samhället.