Nån klokskalle i EU har kommit på att man skall göra transportföretag, främst flygbolag, ansvariga för att den person man transporetrar in i EU har rätt till asyl. Det låter som en heltokig idé vilket det också är. Men den är genomförd, och igår debatterade riksdagen dessutom att den borde utvidgas. Hela debatten hittar du här, mot slutet, och mitt anförande i sin helhet på nästa sida.
"Det problem som regeringen generellt tycks ha när det gäller frågan om det som kallas kamp mot terrorismen är dock att man låter alla drabbas av någonting som egentligen bara några behöver utsättas för. Att kränka mänskliga rättigheter och internationella konventioner, att begränsa den personliga integriteten för att man vill komma åt enstaka personer som man menar riskerar att göra eller har gjort sig skyldiga till brottslighet av någon karaktär, är enligt vår uppfattning inte en framkomlig väg. Det är möjligt att det i varje enskilt fall finns argument för den saken, men sammantaget drar denna utveckling i riktning mot ett helt annat samhälle än det vi vill se – ett storebrorssamhälle, ett översittarsamhälle där människors privatliv kontrolleras in i minsta detalj. Det samhället vill inte jag som vänsterpartist leva i. I grunden är det förstås hela transportörsansvaret som är problemet. Även om man nu vill göra en uppföljning och analys är det enligt vår uppfattning visserligen välkommet – det ska sägas; det är bra att så nu sker – men inte tillräckligt. Det vi i stället säger är att vi behöver omförhandla hela direktivet och att de delar som faktiskt kränker asylrätten och kortsluter Genèvekonventionen måste avlägsnas."
Anf. 155 KALLE LARSSON (v):
Fru talman! Uttrycket att murarna runt ”fästning Europa” byggs högre har återkommit i den flyktingpolitiska debatten de senaste åren. Det finns skäl till det. Ett av skälen är det vi i dag diskuterar, nämligen hur mycket svårare det på ganska kort tid har blivit att lagligen komma till någon av EU:s medlemsstater och få den möjlighet man enligt internationella konventioner har att söka en fristad undan förföljelse. Det gäller också hur mycket mer som har blivit olagligt, hur mycket mer som har blivit restriktivt och hur mycket mer som har förändrats i riktning mot att människor ska stängas ute och hållas borta snarare än välkomnas och få sina rättigheter tillgodosedda.
Vi nämner och använder det där begreppet, ”fästning Europa”, för att ge en bild av vad vi tycker att vi i dag ser. Som alla bilder är den förenklad. Det finns förstås undantag, och vi har gett exempel i den tidigare debatten i dag på saker som har förändrats i positiv riktning med svensk flyktingpolitik. Men de är dessvärre undantag. Hela den harmonisering av lagstiftningen i medlemsländerna i EU som nu sker drar i restriktiv riktning.
Kanske är transportörsansvaret, det vi nu diskuterar, en utvidgning av det mest tydliga av dessa exempel. Möjligen kan man säga att det är det vid sidan av Dublinkonventionen, där ju sägs att den som är på flykt inte själv kan välja i vilket land man vill söka asyl utan hänvisas till det land som man först råkade landa i.
Det är tidigare kända ståndpunkter som upprepas i stor utsträckning. Vi ser hur fem partier med lite olika formuleringar och lite olika ställda yrkanden ändå håller samman runt att transportörsansvar inte är ett bra förslag i allmänhet. Det borde göras någonting åt av Sverige, och helst vill vi inte heller se någon utvidgning på det sätt som nu beskrivs. Det är möjligen Folkpartiet som avviker lite, men i allt väsentligt finns här en kraftfull kritik. Det är uppenbart att regeringen också har varit tvungen att lyssna på den eftersom utskottsmajoriteten nu också tänker sig att vi ska göra en uppföljning och analys av transportörsansvaret för att se hur detta egentligen har fallit ut.
Men även om vi ska göra en uppföljning är man inte sen att samtidigt säga att vi ska utvidga transportörsansvaret ytterligare. Tidigare har det funnits en skyldighet att betala resan för transportbolaget, man införde böter, och nu ska man också överföra passageraruppgifter inom vissa tidsgränser. Det där att man nu vill utvidga transportörsansvaret samtidigt som man vill se över hur det fungerar är ju egentligen bristande logik. Det är väl också tecken på hur dragkampen mellan olika krafter också i denna fråga gör sig gällande.
Vilka argument framför då utskottsmajoriteten egentligen för den här utvidgningen? Ja, i huvudsak är det två argument. Det ena är att man vill förbättra gränskontrollerna och bekämpa olaglig inresa. Ja, när det gäller att förbättra gränskontrollerna hade det kanske egentligen varit smartare att se till att vi hade några gränskontroller kvar, men det var ju en fråga vi avgjorde i folkomröstningen om EU för ett antal år sedan. Bekämpa olaglig inresa låter sig sägas, men hur ser den lagliga inresan ut? Detta har varit uppe i tidigare replikskiften under föregående debatt men är ändå värt att säga: Det saknas ju i dag i allt väsentligt lagliga möjligheter för människor som vill söka asyl i Sverige att komma hit, och det är ett av huvudproblemen. Möjligheterna att ta sig in genom fästningsmurarna är snart sagt obefintliga.
Detta gör ju också att man med detta argument egentligen driver människor i händerna på smugglare. Alla smugglare har inte heller de bästa avsikter; det har vi också kunnat konstatera genom åren. Ju svårare det blir att komma hit, desto fler blir alltså tvungna – för många är faktiskt tvungna att fly sina hemländer – att i stället vända sig till skrupelfria smugglare.
Vi har i en gemensam reservation med flera andra partier sagt att vi anser att transportörsansvaret bryter mot Genèvekonventionen. Vi har själva uttryckt det som att det kortsluter Genèvekonventionen. Det gör att konventionen inte fungerar och inte får den effekt som egentligen var avsedd.
Det var det första argumentet, och det är därmed alltså avfärdat. Resultatet kommer att bli det motsatta.
Det finns ett argument till som nämns i betänkandet på s. 8. Jag tror att det är enda stället. Jag har inte sökt digitalt i dokumenthandlingen, men jag har hittat det bara där. Det står: ”Direktivet utgör också ett led i kampen mot terrorismen.” Med denna formulering kan man naturligtvis försvara det mesta i dessa dagar. Bara man säger att någonting är ett led i kampen mot terrorismen antyds det att vad som helst går att försvara. Någon vidare argumentation i de frågorna finns dock över huvud taget inte. Varför terrorister, om de nu är seriösa, skulle ha så undermåliga passhandlingar och personuppgifter att de skulle fastna i en sådan här kontroll uttalar sig utskottet inte om. Det har man nog också goda skäl att inte göra eftersom det inte finns några sådana argument över huvud taget.
Vi har också sett hur migrationsminister Barbro Holmberg – som nu dessvärre har lämnat salen, säkert för andra viktiga angelägenheter – i en debattartikel i en av våra stora morgontidningar på Sveriges framsida i dag har uttalat sig till stöd för detta lagförslag. Man anser sig alltså kunna stoppa människosmugglingen. Vi menar att risken är stor att det blir tvärtom.
Vi säger förstås ja till polissamarbete. Det problem som regeringen generellt tycks ha när det gäller frågan om det som kallas kamp mot terrorismen är dock att man låter alla drabbas av någonting som egentligen bara några behöver utsättas för. Att kränka mänskliga rättigheter och internationella konventioner, att begränsa den personliga integriteten för att man vill komma åt enstaka personer som man menar riskerar att göra eller har gjort sig skyldiga till brottslighet av någon karaktär, är enligt vår uppfattning inte en framkomlig väg. Det är möjligt att det i varje enskilt fall finns argument för den saken, men sammantaget drar denna utveckling i riktning mot ett helt annat samhälle än det vi vill se – ett storebrorssamhälle, ett översittarsamhälle där människors privatliv kontrolleras in i minsta detalj. Det samhället vill inte jag som vänsterpartist leva i.
I grunden är det förstås hela transportörsansvaret som är problemet. Även om man nu vill göra en uppföljning och analys är det enligt vår uppfattning visserligen välkommet – det ska sägas; det är bra att så nu sker – men inte tillräckligt.
Det vi i stället säger är att vi behöver omförhandla hela direktivet och att de delar som faktiskt kränker asylrätten och kortsluter Genèvekonventionen måste avlägsnas. Detta borde regeringen inom EU ta initiativ till.
Jag yrkar därför, även om jag står bakom samtliga våra reservationer, bifall till reservation 3 under punkt 2.