ALLTID RÖTT

Anf. 109 KALLE LARSSON (v):
Fru talman! Vi lever som bekant i en orättvis världsordning. Vi lever i en värld där de allra rikaste människorna har makt över andra människors liv bara i kraft av sin rikedom. Vi lever i en värld där enskilda företag har större förmögenhet på sina konton än vad hela länder har som bnp. Vi lever i en värld där många män har stora förmögenheter som är skapade på kvinnors bekostnad. Vi lever i en värld där företag och privatpersoner, många gånger med rovdrift på miljön som vapen, driver fram privata vinster.
Så länge som vi lever i en sådan värld kommer också människor att tvingas lämna sina länder. Det kommer säkert att vara så också i framtiden, när dessa motsättningar är övervunna – jag är nämligen optimist inför framtiden – att människor behöver eller vill flytta och bosätta sig på andra platser i världen än där de är födda. Förhoppningen för vår del är dock att detta ska kunna ske av fri vilja och inte därför att man tvingas.
I den världsordning vi har i dag spelar internationella konventioner, som Sverige också har undertecknat, en stor roll. Respekten för de internationella konventioner som vi har undertecknat – om mänskliga rättigheter, om kvinnors rättigheter, om rätten att söka och åtnjuta skydd undan förföljelse – är bland det väsentligaste vi i denna kammare kan diskutera.
I dag handlar det om migration och asylpolitik. Det är väl värt att säga att när man diskuterar dessa frågor finns det de – och det har inte varit osynligt utan tvärtom fullt öppet redogjort för – som ser frågan om flyktingpolitik, migration och asylpolitik som en fråga om nytta för Sverige, som om utgångspunkten vore att vi har behov av att människor kommer hit. Missförstå mig inte: Det är klart att det är bra att människor får komma till Sverige. Men utgångspunkten för asylpolitiken måste förstås vara solidaritet, ett begrepp som tyder på ömsesidighet. Det måste förstås vara en rättighet man har att i ett annat land söka och åtnjuta skydd.
Annars är risken uppenbar att asylpolitiken blir en konjunkturfråga. Vissa perioder har man råd att ta emot människor från andra länder medan man i andra perioder inte längre har råd, och därför snävas möjligheterna in att få stanna i Sverige vid förföljelse.
Fru talman! Jag tror att det är viktigt att ta med sig dessa perspektiv så att man inte hamnar fel i den debatt vi har framför oss.
Vi får ibland frågan från ministrar, statssekreterare och emellanåt på gatan om vi i Vänsterpartiet verkligen står bakom den reglerade invandringen. Svaret på frågan är både ja och nej. Vi står bakom principen om att det i dag ska finnas en reglerad invandring. Den som talar om öppna gränser och fri invandring är antingen en person som lever i framtiden, där också jag skulle vilja leva, där vi kan tala om och välkomna öppna gränser, eller också en person som anser att öppna gränser i dag skulle innebära en press på människors löneanspråk och människors förmåga att göra sig hörda på arbetsmarknaden. Man är antingen en drömmare som har mycket gemensamt med vår dröm eller också en cynisk person som vill sätta press på möjligheterna på arbetsmarknaden.
Men vi står inte bakom den reglerade invandring vi i dag har. Skillnaden är betydelsefull. Vi har i stället i det betänkande vi nu diskuterar ett stort antal reservationer som pekar på vilken politik vi i stället skulle vilja föra. 24 reservationer bär Vänsterpartiets namn. En del är gemensamma med andra, men i några fall är de helt självständiga.
Vi har nu möjlighet, fru talman, att summera den gångna mandatperiodens flyktingpolitik. Det är lätt att konstatera att det har varit en dragkamp. Det har varit en dragkamp mellan å ena sidan den mörka kraften, den mörka sidan, och å andra sidan den ljusa kraften, den ljusa sidan. Det har varit de som vill inskränka, begränsa och försvåra samt de som snarare vill välkomna, öppna och göra flyktingpolitiken mer human.
Vi börjar med den mörka sidan, del ett av vad som har hänt. Det är lätt att konstatera att vi de senaste åren sedan förra valet har fått en hårdare flyktingpolitik. Den är mer restriktiv i dag. Ett exempel på det är att de som har fått möjlighet att stanna har nästan halverats sedan förra valet.
Vi har också sett hur den EU-anpassade harmoniseringen har inneburit att förslag efter förslag – vi återkommer till sådana i nästa debatt – som innebär ökad restriktivitet har föredragits för denna riksdag. De förslag som EU har genomfört, som har varit mer positiva när det gäller flyktingmottagande, är, milt uttryckt, få – om några.
Vi har också sett hur järnaxeln mellan socialdemokrater och moderater de senaste åren i allt väsentligt har upprätthållits. Jag ska ge några exempel. Det var Socialdemokraterna och Moderaterna som bildade majoritet i Kommittén för översyn av utlänningslagstiftningen. Det är ett arbete som ligger till grund för införandet av den nya instans- och processordningen. I det sammanhanget vill jag bara notera, utan att yrka bifall, att vi ställer oss bakom den reservation som nu finns om att ändra begreppet ”synnerligen ömmande omständigheter” till ”särskilt ömmande omständigheter”, precis som vi gjorde i utredningen.
Vi har också gemensamt med flera andra partier en reservation i betänkandet om att det inte längre ska vara Migrationsverket som utser offentliga biträden i domstolarna.
Det var också Socialdemokraterna och Moderaterna som sade nej till att de apatiska barnen ska få stanna i Sverige. Det är en debatt som jag personligen minns mycket väl från denna kammare. Jag vet att flera debattörer i dag har minnen från den som en av de svåraste debatterna vi har genomlidit. Det handlar om barn som lever i en situation som det helt enkelt är svårt att göra något åt, annat än att få börja ett tillfrisknande genom att få chansen till den trygghet som ett uppehållstillstånd innebär.
Det har varit en diskussion om dessa frågor de senaste veckorna. Regeringens utredare Marie Hässle har lämnat en delrapport i fråga om kartläggningen av den situation som har funnits under ett antal år. Det finns mycket att säga om den, men det är inte nu tillfälle att utveckla resonemangen. Men en sak kan man konstatera, att i utredningen dras slutsatsen dels att det var långt ifrån någon humanitär katastrof att många av dessa barn får stanna – som någon antydde – dels att det faktum att barnen får stanna också är det som bedöms av utredaren vara det som enskilt gör mest för möjligheten att komma tillbaka till livet igen.
Det var dessutom socialdemokrater och moderater som avvisade en generell flyktingamnesti i omröstningen i höstas. Det är det förslag som hade varit enkelt att genomföra och som hade gett både upprättelse och uppehållstillstånd för ett stort antal människor. Visst har järnaxeln bestått, och den mörka sidan har skördat en del framgångar de senaste åren.
Samtidigt finns det motbilder. Det finns ett annat ljus att skåda – om man så önskar. Förändringar till det bättre har skett, som Anne-Marie Ekström uttryckte det tidigare.
Nedläggningen av Utlänningsnämnden är nu genomförd. Det är bra att det nu ges ett allmänt stöd i kammaren till att den reformen var välkommen. Det har låtit lite olika genom åren om vi ser historiskt på det, men vi välkomnar att samtliga partier i stora drag står bakom den förändring som genomförs. Rättssäkerheten ökar, öppenheten blir bättre, tvåpartsförfarandet gör att den enskilde får en helt annan möjlighet än tidigare att lägga fram sin sak med, i bästa fall, hjälp av en erfaren advokat. Man ska förstås vara medveten om att det fortfarande är en restriktiv lagstiftning som också nu gäller. Alla de som hoppas på en stor förändring av bifallsfrekvenser och möjligheter att stanna riskerar att bli besvikna. Det är en lång strid kvar för att åstadkomma den utlänningslag som Vänsterpartiet gärna skulle vilja se.
Låt mig ändå säga att det är positivt att skyddsskälen utvidgas i lagstiftningen, att barns möjligheter att få stanna blir större och att möjligheterna att få stanna på grunden kvinnors asylskäl förbättras – även om vi från Vänsterpartiets sida gärna hade gått ännu längre.
Vi kan konstatera i fråga om den tillfälliga asyllagen att än så länge åtminstone 13 000 personer har fått stanna. Det är personer som annars skulle ha avvisats från Sverige eller fortsatt ha levt gömda. Det är förstås en framgång. Vi vet också att tusentals andra kommer att tillkomma. Vi vet att de apatiska barn som har fått prövning enligt den tillfälliga lagen, vilket är ett stort antal, har fått stanna. Inget apatiskt barn har, efter det att de har prövats, fått avslag eller utvisats. Det är också ett välkommet resultat för en kammare som engagerade sig mycket i de frågorna.
Det här är inte en lösning för alla. Därför måste vi fortsätta vårt arbete så att den tillfälliga asyllagen inte bara blir en parentes utan blir en möjlighet att på något sätt i framtidens asylsystem ge människor den rätt till uppehållstillstånd de har.
Fru talman! Vi har haft en del motgångar de senaste åren. Vi har också haft en del framgångar. Avgörande för de framgångar som den ljusa sidan har åstadkommit har handlat om att en rörelse, en kraft, har funnits. Vi har sett att tusentals, tiotusentals, kanske hundratusentals, människor har engagerat sig för en human och rättssäker asylprocess. Det här kommer vi att behöva bygga vidare på. Vad några partier i den här salen kan åstadkomma är begränsat om inte stödet utanför också är omfattande. Det har vi, om något, kunnat se de senaste åren.
Vi noterar att valrörelsen närmar sig. Det är välkommet. Det ska bli spännande. Inte minst i de här frågorna är det intressant att se detta. De borgerliga partierna börjar formera sig som ett block i flyktingfrågor. Det är trevande, i flera fall halvdant. Det är till intet förpliktande när det gäller den första reservationen. Men man ska minnas att de som i praktiken åstadkommit något när det gäller förändringar i flyktingpolitiken inte är de borgerliga partierna gemensamt utan faktiskt de partier som har samarbetat om nedläggningen av Utlänningsnämnden och om den tillfälliga asyllagen. Vi har åstadkommit en konkret förändring som har inneburit att många människor har kunnat bygga en framtid i det här landet.
Fru talman! Jag vill kommentera några av de punkter som finns i dagens betänkande. Jag har nämligen emellanåt under de år jag har varit här i riksdagen fått höra att när man själv har en reservation och andra partier har reservationer och ens egen har fallit ska man antingen avstå konsekvent eller alltid rösta för majoriteten. Jag har aldrig riktigt begripit att man ska ha en princip runt det där. Det är väl snarare så att man ska se till vad det politiska resultatet blir av de ställningstaganden man gör. I första hand företräder man sina egna idéer – det gör vi alltid. Om de faller vill man ha ett så gott resultat som möjligt ändå.
Låt mig därför säga att på punkt 11, som handlar om Dublinförordningen, yrkar jag bifall till reservation nr 16. Om den faller kommer vi att avstå i slutvoteringen. Den beskrivning som görs i den borgerliga reservationen är avsevärt bättre än den som majoriteten har lyckats komma fram med. Men den innehåller också en formulering om att asylprocedurdirektivet ska genomföras skyndsamt, och det är ett ställningstagande som vi inte delar.
När det gäller punkt 17 om EU:s flyktingpolitik vill jag meddela att vi också där kommer att avstå i slutvoteringen. Skälet till det är att inte vare sig den borgerliga reservationen eller den majoritetstext som föreligger säger något särskilt bra om hur EU:s flyktingpolitik borde utvecklas. Faktum är att den inte borde utvecklas utan avvecklas. Det vore det bästa för möjligheterna att visa på en framgångsrik väg för hur asylpolitiken skulle kunna utvecklas också i Sverige.
Jag vill också yrka bifall till reservation nr 63 under punkt 43. Det handlar om att man ska låta alla kommuner ta ansvar för flyktingmottagandet. Skälet till det är egentligen ganska enkelt.
Jag tror att det är välbekant för kammaren att det inte är Södertälje kommun som har skrivit under Genèvekonventionen. Det är inte heller Malmö kommun som har undertecknat den ena eller den andra lagstiftningen. Av den anledningen är det självklart att det är hela landets ansvar att människor som söker en fristad i Sverige får möjligheten att stanna och få ett värdigt mottagande.
De kommande åren kommer kampen att fortsätta. Dragkampen fortsätter, den mörka sidan mot den ljusa. En sak vet vi, och det är att rörelsen är med oss.

I detta anförande instämde Ulla Hoffmann (v).