Svenska dagbladet skriver idag om ett de största samhällproblemen. Om våld mot kvinnor, och hur det tar tid att utreda, hur kvinnor möts av misstroende och motstånd när man anmäler. Om kvinnor som uppmanats att ta tillbaka sina anmälningar eftersom det "ändå inte kommer att leda nånstans".
Nånting måste göras, eller snarare allt som går måste göras. Politiska förslag saknas inte - se här och här till exempel - bara modet att genomföra dom. Där står vi alltför ensamma när partiledare efter partiledare som kallat sig feminist nu börjar mumla, vända bort blicken och förneka fakta.
Det räcker därför inte att ha dom rätta förslagen. Rörelsen måste växa, utvecklas, och slå tillbaka. 8 mars måste i år bli en dag ännu viktigare än på länge, full uppslutning i leden! Men det handlar också om alla de andra dagarna då fackliga diskussioner om kvinnors löner måste föras, skolgrupper samlas för att granska läromedel ur ett genusperspektiv och mäns självpåtagna rätt till större utrymme, högre lön och position måste ständigt ifrågasättas. Efter de attacker som kvinnojourerna, feministiska kvinnor - inte minst Feministiskt Initiativ - och feminismen som politisk förklaringsmodell utsatts för är det dags att visa att vi fortfarande menar allvar. Feminismen är här för att stanna.
På förra årets 1 maj formulerade jag det så här:
"Kamrater, feminister! I Sverige misshandlas varje år ett femtiotal kvinnor till döds av sin partner. I Sverige köper män kvinnors kroppar för en halv miljard kronor, sexualiseringen av det offentliga rummet ökar och kvinnor utsätts – i Sverige - dagligen för våldtäkter. Idag förs runt 800 000 kvinnor och barn in i EU för att exploateras i en sexindustri som runt världen omsätter lika mycket pengar som alla länder tillsammans lägger ner på militärutgifter. Men kom ihåg att sexindustrin inte skulle överleva om det inte fanns någon efterfrågan. Kvinnor skulle inte bli slagna om det inte fanns män som slog.Trots snart hundra år i kamp för kvinnors rättigheter och tio år som feministiskt parti är vi långt ifrån nöjda. Vi är fullt ut en del av den feministiska motståndsrörelsen som nu formerar sig runt om i landet, och kräver förändring. Vartenda landsting måste avkrävas en handlingsplan mot mäns våld mot kvinnor – vilket här i Stockholm redan drivits fram av vänstern. De 135 miljoner som vänsterpartiet erövrat för stöd till kvinnojourerna och rikskvinnocentrum är bara början. Varenda skola måste erbjuda träning i feministiskt självförsvar, precis så som vänstern redan drivit igenom i Sandviken och i Umeå. Vi är dom som fortsätter att ta striden mot könsförnedrande reklam i tunnelbanan och mot porrbilarna på stan. Vi är också dom som säger nej till lön efter kön. Länge nog har lågavlönade kvinnor fått stå tillbaka för slipsbeklädda mäns fallskärmar. Dom miljarder vi krigade fram förra hösten och det löfte som nu regeringen gett om mer pengar till kommunerna och landstingen att använda till kvinnors löner är också det bara början. Vi vägrar acceptera att det skall ta hundra år till. Vi är dom som bjuder patriarkatet motstånd. Varje dag, hela tiden - också när andra backar, tystnar och påstår sig ha gjort sitt - kommer vi att finnas där. Se det som ett löfte, en utmaning eller - om du vill - som ett hot."