ALLTID RÖTT

Centerpartiet är ett parti som ständigt väcker viss munterhet. Inte främst för att man bygger sin politiska bas på en utdöende samhällsklass, utan mest för sin intressanta politik. Inte minst handlar det om synen på ekonomisk politik, även om man förstås hade kunnat nämna vändningen i kärnkraftsfrågan och det övergivna försvaret av välfärden som andra illustra exempel.

Häromdagen berättade centerpartiet ekonomiske talesman, vi kan kalla honom Roger, att de inte tyckte att man borde genomföra vänsterpartiets valplattform. Nu var ju inte detta man ville komma ut med i media, av minst två skäl. a) det är ingen nyhet att centerpartiet inte tycker som vänsterpartiet så det skulle bli svårt att hävda själva nyhetsvärdet och b) väldigt många människor tycker däremot om vänsterpartiets politik när de väl får höra det och det skulle ju rent av kunna öka stödet för värt parti. Därför valde Roger istället att säga "men det kostar ju för mycket, begriper ni väl", lite "know-what-I-meen"-aktigt blinkande till de andra etablerade partier. De hade låtit riksdagens utredningstjänst, vi kan kallla henne RUT, att räkna på vad alla förslagen skulle kosta. RUT hade kommit fram till att det var svårt, det, att med nån exakthet göra en sån beräkning. Men det stoppade inte Roger, som, med hävdat auktoritetsstöd av RUT, hävdade att det kostade sådär uppemot en 200 miljarder. Nu räckte det ju inte för Roger att tycka det lite själv på sin riksdagskammare, utan han måste ju avslöja hur oerhört det var att vänsterpartiets valplattform kostade ungefär lika mycket som företagens vinster beräknas bli under det kommande året. Roger fick en idé. Jag ber nån annan auktoritet hålla med mig, tänkte Roger - och valde en socialdemokrat som vi kan kalla Per. I bakhuvudet hade Roger också hört att det fanns en och annan, till exempel han vi kan kalla Lars, i vänsterpartiet som inte heller gillade partiets nyligen fastslagna valplattform. Därför skrev Roger en interpellation där han frågade Per om inte RUT hade rätt och hoppades att Lars skulle hålla med han också.

Nu gick det inte riktigt så. Inte alls, faktiskt. Istället visade dte sig att både Per och Lars - som faktiskt var med - lugnt och sakligt argumenterade för att det visst var möjligt med politiska reformer och att man också var ense om ganska många av de förslag som fanns i vänsterpartiets valplattform.

Per sa: "visst finns det områden där vi har en grundläggande samsyn: När det gäller att få fler människor i arbete och pressa tillbaka arbetslösheten, att säkerställa en god kvalitet i skola, vård och omsorg, att reformera tandvården och fortsätta omställningen till ett hållbart samhälle."

Då blev Roger sur, och tänkte att om han pratar om en massa vänsterpartister - tille xempel Lars som han nu till sin glädje skådat en bit bak i riksdagssalen - som han trodde tyckte som han skulle nog Per ändå börja hålla med, så han sa: "Vänsterpartiets ekonomiska talesman Lars Bäckström har ju räknat på hela plattformen och bedömde inför kongressen att den kostade 200–300 miljarder. Förnuftiga och verklighetsförankrade vänsterkommunalråd som Tommy Hamberg i Eskilstuna och Staffan Norberg i Södertälje har ju mer eller mindre tagit avstånd ifrån valplattformen och menar att den är orealistisk om man inte gör prioriteringar. Men Pär Nuder tar inte avstånd från valplattformen, och det tycker jag är anmärkningsvärt. I stället får jag i svaret en lång utläggning – intressant, men ändå – om hur bra det går för svensk ekonomi."

Lars ville ändå vara med i diskussionen lite, så han sa: "Tiefensee säger i sin interpellation att Vänsterpartiets valplattform kostar mycket pengar att genomföra och att om den skulle genomföras skadas Sveriges ekonomi, och därför måste s välja att avbryta samarbetet med v eller förstöra landets ekonomi. Tiefensee ställer en fråga utan svar. Ska man bryta eller förstöra landets ekonomi? Men Nuder behövde inte ringa en kompis. Han behövde inte använda någon sådan livlina eller fråga publiken. Han klarade att reda ut det här ganska väl. "

Per spädde på: "Som jag sade i mitt interpellationssvar har vi tillsammans med Miljöpartiet haft ett framgångsrikt samarbete med Vänsterpartiet sedan 1998. Nu har Lars Bäckström lämnat kammaren, men jag vill ändå till riksdagens protokoll läsa in att detta till stor del är Vänsterpartiets ekonomisk-politiska talesmans förtjänst. Vänsterpartiet har visat ett betydande ansvarstagande under de år som vi har bakom oss, och jag har ingen anledning att se att någonting annat skulle ske inför framtiden. "

Sådär höll de på en stund till. Och när Roger den kvällen gick hem var det inte med nåt leende på läpparna. Istället rynkades hans panna bekymrat över att han så kapitalt misslyckats med att utmåla vänsterpartiet som slösare och sig själv som ansvarstagande. Han hade inte fått det stöd han väntat sig av Per, trots att han hänvisat till RUT. Och Lars hade han inte fått med sig. Han förstod ingenting. Inte kunde det väl ändå vara så att den politik vänsterpartiet presenterat faktiskt var möjlig för Per att diskutera? Han var orolig, och låg länge sömnlös den natten. Men hur han vände och vred på sig kunde han inte begripa. För honom var det omöjligt att någon annan faktiskt kunde sätta människors behov av förändring före de heliga budgetlagar han sett som själva livets fundament. Han skulle aldrig förstå att människor faktiskt inte väljer politiker för att de skall sätta soliditeten före solidariteten. Inte förrän på valdagen. Och då var det redan för sent.

Läs hela den spännande upplevelsen här, bläddra ner mot slutet. Och om du vill, mer om centerns intressanta ekonomiska teorier här.