ALLTID RÖTT

Aktuell debatt om skolan
Kalle Larsson, vänsterpartiet

Fru/herr talman,
Moderaterna har begärt den här debatten mot bakgrund av att för andra året i rad uppfyller färre elever behörighetskraven till gymnasieskolans nationella program. Visserligen skulle det kunna förklaras med att lärarna på grundskolan nu använder det nya betygssystemet annorlunda än det tidigare, men det är likväl alarmerande uppgifter som är värda att ta på största allvar. Det räcker inte att svara att en rad undersökningar visar att den svenska skolan står sig väl i en internationell jämförelse. Vi måste sätta sökarljuset på de mörka fläckarna och arbeta för att förbättra skolan.

Men jag vill redan nu vända mig till moderaterna och till Bo Lundgren: Vi vet vad ni håller på med. Ni inbillar er att ni skall få det skolpolitiska initiativet genom att systematiskt peka på varje brist och beskriva det som en katastrof. Vi har inga problem att ta den debatten. Vi gör er inte tjänsten att låtsas som om ingenting finns att kritisera, som om allt är som det skall, för så är det inte. Inte alls.

Men frågan om hur skolan skall utvecklas är i högsta grad en politisk, en ideologisk, fråga. Det är skillnad på partiernas skolpolitik. Mest skillnad är det förstås mellan just vänster och höger. Låt mig ge några exempel på vägval där vi står på olika sidor, exempel som också kan tjäna uppgiften att presentera vänsterns syn på hur skolan måste förändras.

fru/herr talman,
Låt oss för det första tala om pengar. För även om skolans problem inte kan lösas med bara ökade resurser så är det en avgörande fråga. Om alla – tjejer såväl som killar - ska få det stöd de behöver krävs fler anställda i skolan och det kostar pengar. Därför är det utmärkt att vänsterpartiet fått gehör för våra envisa krav på mer pengar till kommunerna och till skolan. I den senaste budgeten avsätts 17,5 miljarder till skolan fram till år 2006, då anslaget kommer att vara uppe i 5000 kronor per grundskoleelev. Det är pengar som väl behövs, eftersom nedskärningarna under de borgerliga åren i början av 90-talet var kraftiga på många håll i landet. Vänsterpartiet kommer att fortsätta kämpa för än mer pengar till kommunerna och till skolan, medan moderaterna i sitt budgetförslag drar ner de pengar som kan användas till skolan med 4 miljarder kronor år 2001, och sedan fortsätter neddragningarna år efter år efter år..

Vänstern satsar pengar på skolan – högern skär ner.

För det andra: Vänsterpartiet har flera gånger varnat för explosionen av privata – så kallade fristående – skolor. Att det främst är välutbildade och höginkomsttagare som söker sig till de fristående skolorna för sina barns räkning bekräftades nyligen av både Skolverket och Kommittén välfärdsbokslut. Segregationen ökar och med den klasskillnaderna. Allt med högerns intensiva stöd medan vänsterpartiet föreslår stopp för vinstdrivande skolor och ett kommunalt veto mot etableringen av fristående skolor. Vår utgångspunkt är att skolan självklart skall bedrivas i offentlig regi och att det där skall finnas utrymme för pedagogiskt nytänkande.

Vänstern menar att skolan skall vara en mötesplats, en skola av mångfald – högern skapar uppdelning och åtskillnad, en enfaldig skola.
För den som - för det tredje - vill skapa en skola där läroplanen faktiskt kan genomföras finns inga hållbara argument för att ha betygen kvar. Förbättrade utvecklingssamtal kan ge den information som elev och föräldrar behöver för att förbättra skolarbetet, och liksom Skolverket nyligen konstaterat sker antagningen till gymnasieskolan bättre betygsfritt. Högern vill istället ha fler betygssteg och fler skriftliga prov, som naglar fast elever och lärare i en hierarkisk maktordning och som luktar gammaldags auktoritär katederskola.

Mot kritiskt tänkande, helhetssyn och skoldemokrati står korvstoppning, ytinlärning och underkastelse.

Se där tre exempel på motsättningen i svensk skolpolitik, och mellan vilka poler debatten står. Vänster och höger. Mellan vänsterpartiet och moderaterna.

Fru/herr talman,
Moderaterna påstod inför debatten att man skulle presentera sitt ”program för en bättre skola”. Den som kan sin TV-Disney skulle kunna svara med en parafras på Djungelboken: ”Nåja, det gick ju ganska fort.” Istället har vi fått höra en massa vackra ord som bör granskas noga. Klär man av den moderata skolpolitiken den täckande guldlasyren är det den gamla råa klasskolan som träder i dagen, det är befästande av maktskillnaderna mellan tjejer och killar. Om man skrapar på ytan är det hårdare tag för att skapa lydiga elever, det är skolan som utbildningsmaskin för näringslivets krav. Ser man igenom den tomma retoriken blottläggs ökad segregation mellan dom som är födda med guldsked i mun och dom för vilka livet är en kamp för värdighet.

Moderaterna har valt sida. Låt mig med all önskvärd tydlighet framhålla att det har vänsterpartiet också. Bo Lundgren har valt sida. Mellan oss – en avgrund.