ALLTID RÖTT

Talmannen höll sitt avslutningstal till riksdagen igår, och klämde bland annat ur sig:

"Den sammantagna bilden är att kvinnoförtryck inte är något som utmärker riksdagen."

Tur att jag inte var där, för då hade jag velat begära replik. Visserligen innehåller talet också en del problematiseringar, det skall i ärlighetens namn sägas. Men hur sammanfattningen kan vara denna är ändå märkligt. En mängd vittnesmål på motsatsen har ju trots allt samlats genom åren. Det går sällan en dag i arbetet utan att man ser tecken, tendenser och uppenbara exempel på att kvinnor behandlas annorlunda och sämre än män. Och innan nån gruffar till om att vi bara har såna problem i vänsterpartiet kan jag berätta att det finns i alla partier. Vi har genom åren försökt bearbeta det, med föreläsningar, gruppdiskussioner, temadagar och så vidare och är därför kanske mer lyhörda än andra för när det sker. Men det biter sig kvar också hos oss, i vänsterpartiet såväl som hos andra. Läs den här artikeln, där dessa citat är hämtade:

”Du förstår väl att vi behöver yngre flickor att titta på.” Riksdagskvinna berättar vad en manlig partivän klargjort för henne.

”Man glömmer att sätta upp mig på talarlistan. Glömmer bort yrkanden jag lagt.” Riksdagskvinna som upplever att hon ofta osynliggörs.

”Det är fånigt att jag vill vara anonym. Faktiskt alarmerande att jag är så rädd att det ska komma fram. Det är antagligen en del av problemet.” Riksdagskvinna som är van att inte bli tagen på allvar.