Ja, vi sa nej. Fast egentligen sa vi ja, till vårt eget parti. Ja till att ta ansvar för dom som vill kunna rösta på vänsterpartiet trots att de bor i Uddevalla. Ja till att hålla ihop vänsterpartiet när några få försöker splittra och dela upp det.
Idag har vänsterpartiet haft partistyrelsemöte, och jag deltog. Den som tror att jag tänker avslöja några hemligheter eller snaskiga citat kan glömma det. Diskussioner i en styrelse är förbehållen de som är där, som kan höra hela sammanhangen och som känner förtroende för varandra. Jag vill ändå påminna i vilken kontext dessa händelser utspelar sig. Det finns dom som inte skyr orden när det gäller att attackera det parti de är/var medlemmar i. Ewy Ganhnström som bland annat undertecknat den här artikeln, har sedan lämnat partiet och är en en av dom som med största säkerhet skulle återfinnas i topp på den valsamverkanslista man planerat i Uddevalla. Hon skriver bland annat om den partiledare som valt av ombud för partiets medlemmar:
"Med en väldirigerad partikongress som skulle få sovjetiska SUKP:s föreställningar att blekna kunde du erövra stora segrar. /.../Precis som sovjetstatens tomma ord om frihet och demokrati upplever vi dina ord som ett spel för galleriet. "
Ett annat exempel har jag skrivit om tidigare. Det är ganska klart att det finns de som inte tycker om vänsterpartiet. När det är politiska fiender i borgerliga partiet är det helt naturligt. Att liberala ledarsidor hetsar och går på i största allmänhet kan vi inte gör mycket åt. Men när folk försöker upplösa vårt parti och skada vår sak, då reagerar vi. Allt annat vore vårdslöst och naivt. Så visst sa vi nej till att dela upp vänsterpartiet. Helt enkelt för att vi sa ja till nåt mycket bättre. Vi sa ja till att vänsterpartiet behövs.