ALLTID RÖTT

Anf. 48 KALLE LARSSON (v):
Herr talman! I nöden prövas vännen, brukar man ju säga. Och välfärden i det här landet – låt oss säga som det är – har länge varit i nöd. Det betyder också att människor inte alltid fått det de har rätt till, fått den värdighet de förtjänar. Då kan man lätt se vilka det är som är välfärdens vänner och vilka som är dess fiender. Den här debatten kommer att visa en del av dessa skiljelinjer.
Man kan börja med att se till de grundläggande delar som välfärdssamhället bygger på: rätten till arbete för alla med värdig ersättning, riktig lön, generell välfärd, skatt efter bärkraft, ett socialförsäkringssystem som bygger på inkomstbortfallsprincipen och synen på människor som aktiva, sociala varelser som vill bidra men möter hinder för att göra det.
Vi har varit, och vi är fortfarande, kritiska. Den här vackra bilden av hur välfärden har varit organiserad har inte alltid stämt. I det folkhem som har byggts tidigare har inte alla omfattats av välfärden. Det finns de som har bott i källaren i välfärdsbygget, inte sett ljuset, inte befunnit sig i den värme som många har omfattats av. Det finns också de som har slunkit undan sitt ansvar för att bidra. Bredvid folkhemmet byggdes ett och annat slott där de mest välbeställda kunde leva sina liv i överflöd.
Det här perspektivet med folkhem och välfärdsbygge riskerar också att skymma en del maktdimensioner som man måste synliggöra och lyfta fram. Det gäller förhållandet mellan klasser, som inte bara handlar om levnadsvillkor utan också om möjligheten att styra sitt eget liv och påverka samhällsutvecklingen. Det gäller också förhållandet mellan män och kvinnor. För i det där folkhemmet fanns ju ett och annat kök också, där en kvinna emellanåt – nej just det: systematiskt – var den som skötte markservicen.
Ändå måste man konstatera, såväl ur ett klassperspektiv som när det gäller jämställdhet mellan män och kvinnor, att det system som vi diskuterar saknar motstycke i världen när det gäller utjämning både mellan män och kvinnor och mellan människor med olika levnadsvillkor från födseln. Det är viktigt att komma ihåg att det var just arbetarrörelsen, och inte minst då den fackliga delen, som ville ha ett välfärdssystem för den arbetarklass som aldrig skulle kunna köpa sig privata lösningar. Det är grunden till det som har varit uppbyggt.
I dag hotas de här principerna på flera områden. Vi ser en arbetslöshet som fortfarande är alltför stor. Vi kan inte blunda för detta faktum. Då gör vi oss själva en stor otjänst. En av grunderna för detta är de nedskärningar som skedde under 90-talet. Det var massavskedanden i offentlig sektor. Det var privatiseringar och därmed också alltmer slimmade organisationer där färre människor skulle utföra mer arbete, ibland till lägre ersättning. Det här får förstås konsekvenser. Det innebär utestängning för den som inte för tillfället passar in i den mall som arbetsgivaren, offentlig eller privat, har tänkt sig att använda. Det innebär ökade sjukskrivningar. Det innebär att människor ställs utanför för att det påstås att de inte får plats.
Vi ser också alltfler särlösningar där de som har råd får bättre välfärd, bättre vård. De kan köpa sig den rätten. Vi ser, och såg framför allt för 15 år sedan i den skatteuppgörelse som Folkpartiet och Socialdemokraterna då genomförde, förändringar av skattesystemet som innebär en underfinansiering. Vi ser fortfarande alltför lite progressivitet i skatteskalan. Vi ser hur privata försäkringar växer fram. Det är en missfärgning, får man väl säga, av det system med försäkringar som Bo Könberg talade så väl för tidigare.
Vi ser också en jakt på sjukskrivna, på arbetslösa. Människor behöver numera inte bara incitament, som det hette för ett tag sedan, alltså ekonomiska fördelar på något vis, för att vilja vara med och bidra. Nu måste de kontrolleras. Nu måste de jagas. Nu måste man verkligen leta upp varenda rackare som gömmer sig därute i någon stuga och inte vill bidra. Alltfler börjar också se våra gemensamma försäkringar som bidrag. Det är inte bara en grundläggande missuppfattning och felsyn, utan det är egentligen direkt okunnigt. Det handlar ju om avstått löneutrymme, pengar man har arbetat ihop under sin anställning.
Därför gäller nu försvarskamp. En del ovänner vill ju göra nöden större. Vi avvisar därför de sänkta ersättningsnivåer som bland annat Moderaterna driver, och det tycks ju som om de får med sig sina borgerliga alliansfränder. I vilken takt det blir återstår att se i slutändan, men de är inne på just den linjen. Vi avvisar fler karensdagar, som både Folkpartiet och Moderaterna enligt dagens betänkande vill införa. Vi tror inte att man blir friskare bara för att man får lägre ersättning. Vi tror tvärtom, och jag ska återkomma till det, att den som kan vara hemma en dag eller två slipper risken att bli långtidssjuk. Vi avvisar den privatisering av arbetsskadeförsäkringen som borgerliga partier, alliansen, här vill genomföra.
Vi motsätter oss de borgerligas förslag om en fuskminister. Det är ju ganska osannolikt att ett sådant förslag skulle kunna bemötas på något seriöst sätt. Jag känner folk som har parkerat fel. Ska vi ha en felparkeringsminister också? Jag vet människor – alltså jag har hört talas om människor, jag känner inga personligen – som ibland bryter mot trafikreglerna. Ska vi införa en följa-trafikreglerna-minister också? Missförstå mig inte: Oegentligheter och felutnyttjande måste bekämpas. Så har det alltid varit. Men att göra det till någon form av huvudfråga är att begå ett misstag – eller att medvetet vilja vilseleda den som lyssnar.
Men jag måste säga att även delar av arbetarrörelsen tycks tveka i sin vänskap till den generella välfärdens grundläggande principer. Därför avvisar vi i dag att socialförsäkringarna ska göras om med pensionssystemet som grund, vilket Socialdemokraterna nu har börjat utreda. Vi vet nämligen vilka det är som kommer att få betala i ett sådant system. Jag står bakom samtliga Vänsterpartiets och yrkar bifall till reservation 2 under punkt 1.
Vi utmanar också fackföreningsrörelsen att åter börja se socialförsäkringssystemen som en facklig fråga. Kampen om det avstådda löneutrymmet är inte bara en partipolitisk fråga, utan det är också en facklig fråga. Den dag fackföreningarna åter börjar inse detta kommer en stark allierad, som behövs, att kunna ge sig in i den diskussionen.
Visst handlar det om försvarskamp. Men vi vill också, och vi lyckas i dag på några punkter, flytta fram positionerna. Taket i sjukförsäkringen höjs från den 1 juli nästa år. Det är förstås ett viktigt steg för att bevara just inkomstbortfallsprincipen. Det är värt att notera att Folkpartiet ju talar sig varmt för detta men åtminstone inte nu är berett att höja taket. Det blir en intressant fortsatt debatt i den frågan.
Vi har också fått igenom en motion som kräver utvärdering av hur den utökade sjuklöneperioden slår mot mindre företag. Det finns en allmän missuppfattning i debatten om att Vänstern i allmänhet skulle ha något problem med företag. Det har vi inte alls. Vi har problem med stora företag som tjänar pengar på människors arbete, som flyttar och lägger ned lönsam produktion så fort de ökar vinsterna någon annanstans. Men det finns ett problem både för de små företagen och för de människor som riskerar utestängning från arbetsmarknaden, från anställning i de här företagen, om sjuklöneperioden trots garantier ändå innebär att man inte vågar anställa. Därför är vi glada att motionen, som ursprungligen väcktes av Lennart Beijer, Vänsterpartiet, nu fått ett så genomgripande stöd i denna kammare – efter en och annan diskussion i utskottet.
Vi vill emellertid göra mer än så. I en reservation föreslår vi avskaffande av karensdagen. Vi vet att sjuknärvaron är ett minst lika stort problem som sjukfrånvaron. Det handlar om att människor av ekonomiska skäl tvingas gå till jobbet trots att de egentligen borde stanna hemma. I stället kanske de själva blir sjukare och riskerar att också smitta andra. Men det är klart, om man har synen att vi måste pressa människorna lite för annars skulle de ligga hemma och lata sig och vara sjuka, som det ju heter, ja, då vill man förstås bevara karensdagen. Vi delar dock inte den uppfattningen.
I en annan reservation vill vi att ett bättre genusperspektiv ska genomsyra rehabiliteringsarbetet. Vi vet att kvinnors och mäns arbetsmarknad och arbetsuppgifter ser olika ut, och deras möjligheter att komma tillbaka måste också se olika ut. De måste individualiseras, som någon nämnde tidigare, med ett könsperspektiv.
Vi motsätter oss samordningen inom socialförsäkringsområdet på EU-nivå. Det brukar börja med att man ”för samtal”. Sedan kallas det ”öppen samordning”. Därefter kommer någon form av ”övergripande regleringar”, och så småningom är man inne i ett system där det mesta bestäms på överstatlig nivå, långt borta från de människor som berörs. Vi har sett det hända på andra områden, och vi har varnat för det när det gäller socialförsäkringsområdet. Många i kammaren säger att vi överdriver, men vi får väl se var vi i slutändan landar.
Vi vill också göra andra, mer omfattande satsningar. Om utvecklingen på allvar ska kunna brytas är det nödvändigt med fler människor i arbete. Därför vill vi anställa människor – självfallet i privat sektor, vi lägger fram sådana förslag, men också i offentlig sektor. Varför inte göra en ordentlig satsning? 200 000 nya anställda i offentlig sektor vore att ta tag i arbetslöshetsproblematiken. Det skulle dessutom göra det möjligt för människor i den offentliga sektorn att få en arbetsmiljö som präglas av att man har tid med de uppgifter som man är ålagd att utföra.
För att minska arbetsskador och hets vill vi införa ett mänskligare tempo i arbetslivet. Sex timmars arbetsdag vore en utmärkt reform som också samhällsekonomiskt skulle vara lönsam.
Ja, i nöden prövas vännerna. Det är noterat. De attacker som högern riktar mot de gemensamma socialförsäkringarna talar sitt tydliga språk. Mot detta ställer vi de grundläggande principer som varit giltiga från början och nu måste förstärkas: rätten till arbete, en generell välfärd, skatt efter bärkraft, inkomstbortfallsprincipen och synen på människor som aktiva sociala varelser som faktiskt vill bidra.