Debatten om de sk apatiska barnen fortsätter idag. På ett möte på torsdagsförmiddagen har företrädare för regeringen nu också beklagat socialminister Morgan Johansson uttalanden från gårdagen. Det är välkommet, men det måste förstås också göra det medialt känt, annars är det ju bara dubbelspel.
"Ilska och förvåning. Så kan samarbetspartiernas reaktioner på Morgan Johanssons uttalanden om de apatiska barnen sammanfattas. - Han gör sig till tolk för fördomar, säger Kalle Larsson (v)." skriver TT
Läs dagens rapportering i Svd och GP.
På nästa sida en artikel som också är väl värd att läsa, även om - eller kanske snarare just för - att den är några år gammal.
Jag har sett nog av lidande
SLUTAR Marielle Andréasson Nakunzi lämnar Utlänningsnämnden efter fyra år. Hon anser att Sveriges riksdag genom sitt beslut att utlänningsnämnden ska läggas ned tagit ett första steg mot att komma tillrätta med den inhumana hantering som sker i dag.
”Jag har sett nog av flyktingbarn som är psykiskt nedbrutna av hur de behandlas av myndigheterna.”
”Jag har sett nog av män som inte blir trodda när de söker asyl på grund av tortyr.”
”Jag har sett nog av kvinnor som skickas tillbaka till hemländer där manliga släktingar som hotat dem till livet väntar.”
Juristen Marielle Andréasson Nakunzi har fått nog av svensk flyktingpolitik.
Nu lämnar hon uppdraget som ledamot i Utlänningsnämnden.
De senaste tolv åren har jag varit engagerad i utlänningsrättsliga frågor. Först på ”utsidan” och sedan, nominerad av vänsterpartiet och utsedd av regeringen, som ledamot av Utlänningsnämnden. I denna egenskap har jag suttit i nämnden i fyra år. Nu har jag sett nog.
Jag har sett nog av barn som är psykiskt nedbrutna av upplevelser i hemlandet. Upplevelser som förstärks av hanteringen hos svenska migrationsmyndigheter. Små barn som hotar med att begå självmord, små barn som tas in akut på sjukhus för att de är så trasiga att de inte längre talar eller äter. Jag har sett nog av ungdomar som tvingas ta ansvar för syskon och ibland hela familjen för att deras föräldrar inte längre orkar. Jag har överprövat nog av intyg från medicinskt kunniga personer som beskriver hur dessa barn mår. Jag har sett nog av barn som inte får vård, utbildning och möjlighet till lek och glädje.
Jag har sett nog av kvinnor som hanteras som bihang till män och vars upplevelser när de väl uppdagas i en ny ansökan ses som en upptrappning av ärendet. Kvinnor som i politiska syften har våldtagits inför barn och andra anhöriga eller bara för att de själva har en politisk uppfattning. Kvinnor vars utredningar ofta bara leder till att deras akt blir en del av en eventuell makes utredning. Jag har sett nog av kvinnor som hotas av manliga släktingar i hemlandet, men som inte anses som skyddsbehövande eftersom det anses att hemlandets myndigheter skall tillvarata deras intressen, detta trots att det var just för att detta skydd inte finns som de flydde. Kvinnor som hotas av könsstympning eller stening eller i tursamma fall bara ett utanförskap i samhället.
Jag har sett nog av människor som på grund av att de är homosexuella söker skydd från sedlighetslagar i sina hemländer men blir hemskickade med rådet att inte skylta med sin sexualitet. Så länge sexualiteten inte manifesteras ska det inte vara något problem enligt besluten. Detta är för mig ett orimligt ställningstagande och dessutom beslut som oftast fattas på mycket dåliga beslutsunderlag.
Jag har sett nog av män som flytt från krig och tortyr men inte blir trodda när de söker asyl. Jag har sett nog av män som vägrat delta i krig eller varit politiska dissidenter men förståeligt nog inte kunnat bevisa att de är eftersökta av polis, militär eller paramilitär och därmed inte blir trodda. Män som smugglats över gränsen till Sverige under fruktansvärda förhållanden och blir hemsända eftersom de inte kunnat redovisa sin resväg. Män som lyckats lämna sitt hemland legalt, och därmed kunnat redovisa sin resväg, och just därför inte tros löpa någon risk när de blir hemsända.
Jag har sett nog med familjer som splittras. Barn som förlorar sin pappa när han måste lämna landet för att söka tillstånd i sitt hemland som han en gång flytt från och inte vågar åka tillbaka till. Kvinnor som under väntetiden levt tillsammans med män utan att vara gifta och därmed får problem när de kommer hem. Människor som förväntas söka tillstånd i länder som inte ens har en svensk ambassad. Familjer som inte får en chans eftersom de tvingas leva åtskilda under så lång tid att det sedan inte går att reparera.
Under de tio år som utlänningsnämnden funnits har det mig veterligen inte skett några stora lagändringar på utlänningsrättens område. Vad som däremot har skett är en stor förändring i praxis. Vem har satt ribban för denna praxis? Vems ansvar är det att Sverige vid ett antal tillfällen blivit fällt i FN:s kommitté mot tortyr? Att friskriva regeringen, som genom sina ofta mycket otydliga praxisbeslut bidragit till förskjutningen, vore givetvis helt felaktigt men den största bördan bär ändå Utlänningsnämnden.
Jag anser att Sveriges riksdag genom sitt beslut att Utlänningsnämnden skall läggas ner och ersättas av ett domstolsförfarande tagit ett första steg för att komma till rätta med den inhumana hantering som sker i dag. En sådan ordning skulle tvinga Migrationsverket att inför den sökande försvara sina förslag till avslag på en ansökan om asyl eller ansökan om uppehållstillstånd för att det finns skyddsbehov. Det skulle därmed inte vara möjligt att hänvisa till för den sökande hemlig kunskap och rättssäkerheten skulle återupprättas.
Jag har sett nog och därför lämnar jag nu mitt uppdrag som ledamot i Utlänningsnämnden, men kampen för att Sverige ska ha en migrationspolitik som försvarar de mänskliga rättigheterna och lever upp till rättssäkerhetens krav går vidare. Därför måste nu regeringen snarast lägga fram ett förslag som innebär att utlänningsnämnden läggs ner och att länsrätterna får ta över frågan.
Marielle Andréasson Nakunzi
jurist och ledamot i Utlänningsnämnden