Pratas mycket opinionsmätningar idag. Sägs att det går dåligt för vänstern. Visst skulle man kunna bemöta vänsterpartiets sjunkande opinionssiffror med en gäspning hänvisande till bristande underlag och urval hos de flesta opinionsinstitut, men det duger inte. Inte alls.
Det är viktigare än så. Det är en utmaning. En uppmaning till handling.
"Det finns en utbredd uppfattning inom vänstern att det är nödvändigt med en anpassning till etablissemangets hegemoni och därmed en utslätning av vänsterns politiska krav och profil för att nå ökat stöd för vår politik. Erfarenheten är att det är precis tvärtom. I en tid då de politiska partierna alltmer börjar likna varandra och partiledarna är lika som bär finns det ett rejält utrymme för en systemkritisk och konfliktinriktad vänster."
För nej, det handlar inte om vad en eller annan person kallar sig. Få personer vid sina sunda vätskor tror egentligen att Lars Ohly eller någon enda medlem i vänsterpartiet har en hemlig dagordning där mord, terrorism och blodbad står strax efter mötets öppnande och justering av föregående protokoll. Det handlar om nåt annat.
Om en makt som försvarar sig. Om ett etablissemang som ser chansen att slutgiltigt bli av med irriterande organisationer och partier som framhärdar att detta inte är det bästa av alla samhällen, detta icke den bästa av alla världar. Ett system som har villiga hantlangare både här och där. Nej, jag talar inte om den stora konspirationen (även om det visst finns en och annan som smitt hemliga PLANer om maktövertagande också, men det är i sammanhanget relativt oväsentligt). Frågan är mer omfattande än så.
För vem är det ett hot med ett parti som kräver 200 000 jobb i främst offentlig sektor och menar det (se HÄR)? För vem är det så farligt att tala om att den överväldigande majoritet som anser att vård, skola och omsorg skall drivas gemensamt har rätt och ställer det kravet? För vem är det ett hot att det finns dom som säger att historien inte ännu nåt sitt slut? Svara på de frågorna och du har svaret på en hel del annat och vad som måste göras.
Det handlar inte alls bara om vänsterpartiet, det är att göra det alltför enkelt för sig. Det är snarare ett ifrågasättande av själva tanken på att folklig kraft överhuvudtaget kan mobiliseras för politisk förändring utöver enstaka lagparagrafer och skattesatser i periferin. På ett plan ett ifrågasättande av själva utgångspunkten för politisk handling; att människor kan förändra sin verklighet om de sluter sig samman och agerar för sina intressen. Att politik i första hand alltid är att vilja, först därefter det möjligas konst - inte tvärtom.
Så, vad göra? Knappast backa, för det går inte när man står med ryggen mot väggen. Dags nu att kliva fram och försvara utrymmet för systemkritik och en politiksom gynnar de allra flesta i det här landet. Låt oss säga som det är; om detta system inte har råd att avskaffa arbetslösheten då har vi inte råd med detta system. För den som vill läsa den längre versionen passar boken varifrån ovanstånde de citat är hämtat; Från förvirring till förändring bra (köp den HÄR). För de flesta andra är det bara att kavla upp ärmarna och börja dela flygblad.