Kraften och tyngden i FRA-motståndet är bedövande såväl för regeringen som för de enskilda borgerliga partierna. Som slingrande maskar har de ägnat sommarmånaderna åt att ömsom slicka såren och sluta leden, ömsom hävda att FRA-Lagen behövs för att Sydossetien blev angripet av Georgien och ömsom hävda att de tar kritiken på allvar och låtsas ändra sig.
Om borgarna slingrar sig låtsas socialdemokraterna veta vad de vill - utan att ge ett enda klart besked. Igår vad Bodström ute på DN-debatt i en så intetsägande artikel att den borde få något slags pris i meningslöshet.
Centern är aktören för dagen, och man påstår sig ha ett förslag till ny utformning av FRA-lagen. Problemet, för centern, är bara att de inte egentligen verkar lösa någonting. De lyfter inte ett finger för att försöka förklara hur deras lösning ens skulle kunna vara tekniskt möjlig. Och även om den vore det kvarstår kritiken. Visst kan det vara frestande för helyllesvenskar att få höra att just vi svenskar inte skall kunna massavlyssnas. Men varför skulle FRA-kritiker låta sig lugnas när andra länders medborgare fritt skall kunna massavlyssnas av FRA? Varför skulle kritiken tystna bara för att FRA påstås bli förhindrade att lyssna på mina mail när jag skickar dom från Kista, men får granska dom när jag skickar dom från semestern i Norge eller tjänsteresan i Bryssel? Sen när är det bara svenskar - som aldrig åker utomlands - som har en integritet värd att försvara?
Det finns bara ett svar på frågan vad som skall göras med FRA-lagen; riv upp den innan den trätt ikraft!